och missräkningar, förde Bernhard von Beskow, född 1796, son af en förmögen industriidkare och affärsman från Pommern, sedermera adlad och slutligen upphöjd i friherrligt stånd, Svenska Akademiens sekreterare och författare till en rad värdefulla äreminnen, död 1868.
Såsom humorist och skämtare gjorde sig Kristian Erik Fahlerantz (1790—1866), författare af ett fantastiskt-satiriskt epos vid namn “Noaks ark,” bekant. Han blef först teologie professor och dog såsom biskop i Vesterås. Mindre framstående vitterhetsidkare, ehuru visst icke utan betydelse, voro Fredrik Cederborgh (1784—1835), författare till en satirisk roman “Uno von Trasenberg;” i hvilken han på ett svidande sätt gisslar tidens ordenssvärmeri och blottar de hasardspel, som ofta gjorde flera ordnar till maskerade spelklubbar af värsta slag, äfvensom till den realistiska romanen “Ottar Tralling”; J. A. Wadman (1777—1837), humorist, en föregångare till Wilhelm von Braun, författare till den bekanta vackra sången “Min lilla vrå bland bergen”; och framför allt Johan Henrik Thomander (1798—1865), kapellpredikant i Karlshamn, sedan docent och professor i Lund, domprost i Göteborg och slutligen biskop i Lund. Han lämnade förträffliga öfversättningar af flera bland Shakespeares dramatiska arbeten, såsom “Antonius och Cleopatra,” “Richard den andre,” “De muntra fruarna i Windsor,” “Som ni behagar,” “Trettondagsafton,” brottstycken af “Timon af Athen,” samt tolkade dessutom Aristofanes “Molnen,” “Grodorna” och "Thesmoforierna,” äfvensom Byrons “Manfred.”
Täflande med Geijer men ingalunda uppnående hans storhet, framstår i historieskrifningens andra plan hans lärjunge Anders Fryxell (1795—1881), lärare i Stockholm, rektor vid nya elementarskolan, prost i Värmland och titulärprofessor.
Fryxells lifsgärning var hans “Berättelser ur svenska historien,” hvilka han år 1823 började utgifva “till ungdomens tjänst” och som haft en utomordentlig betydelse till att hos svenska folket väcka kärlek till de fosterländska minnena, men äfven till att befordra en mera sansad och fördomsfri uppfattning af somliga af dessa minnen. “Andra,” säger Forssell, “må ha noggrannare sport hvad i vår historia var fulltygadt, må ha djupare fattat svenska folkets sagas mening, eller icke, men ingen har förmått att så fängsla allas sinnen vid talet om fädernas gärningar och skick.”
Fryxells Berättelser svällde under tidens gång ut till ett omfångsrikt verk, hvars olika afdelningar icke alltigenom bevarat samma karaktär. Med skildringen af drottning Kristinas, Axel Oxenstiernas och Carl X Gustafs historia erhåller hans framställning en aristokratvänlig prägel, som invecklade honom i polemik med Geijer, hvilken ogillade hans hållning, och gaf Fryxell anledning till att mot Geijer författa sina svarsskrifter i striden om “aristokratfördömandet i svenska historien.”
På riddarhuset tog adeln parti för Fryxell och vid början af riksdagen 1847—48 beslöts att prägla en medalj öfver Fryxell. Geijer var då redan död, och detta var, säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, som ogillade förslaget, “ett trots mot den aflidne häfdatecknarens minne, mot opinionen och snart sagdt mot de andra stånden, som väl ej skulle ha underlåtit att frambringa någon kontrademonstration till aristokratfördömaren Geijers ära, om adeln med acklamation
