Till de opponerande konstnärerna hörde Johan Gustaf Sandberg (1782—1854) och Alexander Lauréus (1783—1823), hvilka, “oförtröttade i studier, allt mer fullkomnade sig.” Sandberg sökte gifva den svenska konsten en mera fosterländsk riktning och bidrog icke litet härtill genom sina frescomålningar i Gustavianska grafkoret i Uppsala domkyrka; han var äfven berömd porträttmålare, Lauréus utmärkte sig såsom genremålare, som med mycken förtjänst framställde italienska röfvarescener och osterior.
Landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz (1774—1861) var en af fosforisterna högt prisad konstnär, hvilken Hammarsköld förklarade “härlig och jämförlig med Ruysdael, men mera mild och manlig än denne, med djupare ton och allvarligare lugn i koloriten,” ett omdöme, som ingalunda underskrifvits af en senare kritik, hvilken funnit mycket att anmärka mot hans “komponerade” landskap. Carl Stefan Bennet (1800—1878) är såsom landskapsmålare känd genom flera utsikter från Italien, “Revy på Ladugårdsgärdet” och “Aftäckningen af Carl Johans ryttarestaty.” Såsom en af tidens förnämste miniatyrmålare kan Lorens Svensson Sparrgren (1763—1828) nämnas, liksom Johan Way (1792—1873), ritlärare vid Uppsala universitet, utmärkte sig såsom glasmålare, hvilken konst han åter införde i Sverige; om hans skicklighet häri vittna fönstermålningarna i Uppsala domkyrkas Gustavianska grafkor. Såsom djurmålare märkes Carl Fredrik Kiörboe (1800—1876), sedan 1840 bosatt i Paris.
Bland porträttmålare intog Olof Johan Södermark (1790—1848), ursprungligen officer, en särdeles framstående plats, lika säker i teckning som lycklig i färg och med en ovanlig förmåga att icke allenast träffa den yttre likheten, utan äfven återgifva själslifvet hos dem, hvilkas bilder han målade. Maria Christina Röhl (1801—1875) var en af tidens flitigaste och mest anlitade konstnärinnor, som efterlämnat en stor mängd porträtt i svartkrita, pastell och blyerts.
Af Sergels lärjungar åtnjöt Erik Gustaf Göthe (1779—1838) största ryktet. Sedan han fått ett resestipendium för att i Italien utbilda sig i sin konst, erhöll han därstädes undervisning af själfva Canova, om hvilken han dock i intet afseende påminner. I nästan alla hans verk råder tyngd och liflöshet, om också som- liga partier kunna vara väl utförda. Hans förnämsta verk efter sin återkomst från Italien är hans bronsstaty af Carl XIII, aftäckt 1821. I Ryssland utförde han sedermera en kolossal sittande marmorstaty af Katarina II. Hans sista verk var ritningen till den nya tornspira af gjutjärn, som uppsattes på Riddarholmskyrkan, sedan den förra förstörts af vådeld.
Johan Niklas Byström (1783—1848) var den af Sergels lärjungar, som visade den största begåfningen och dessutom var den af mästaren själf mest älskade lärjungen. Då Byströms första försök, “Bacchanten,” ankom från Rom, hade Sergel samlat konstens förnämsta idkare och vänner till en stor bankett, uppställt konstverket såsom bordsprydnad, med tårfyllda ögon föreslagit Byströms skål och därvid slutligen utropat: “Han har varit min elev, och han blir min mästare!” Häraf blef emellertid ingenting. “Själfva rikedomen af hans snille,” säger Beskow, “hans ovanliga lätthet att uppfatta föremålen, och behofvet af deras omväxling, i förening med den brist på uthållighet, som ofta tillhör det nordiska lynnet, hindrade honom därifrån.” Detta oaktadt utförde han flera lyckade arbeten, hvaribland “Den liggande bacchanten,” och då han vid ett besök
