dess stora värde är, att den gäller ännu mångenstädes i Tyskland, såsom i preussiska Rhenprovinsens västra del, i Rhenbayern, Rhenhessen, Elsass-Lothringen och i Baden, ända till dess år 1900 det nya tyska rikets 1897 antagna gemensamma borgerliga lagbok träder i kraft. Ännu fortfar den att med färre eller flera förändringar gälla i Luxemburg, Belgien, Genève och en del af kantonen Bern, och efter densamma ha Hollands, Italiens, Rumäniens och flera schweiziska kantoners civillagböcker affattats. Utan öfverdrift kan man säga, att “Code Civil” tillhör Napoleons förnämsta och mest lyckade skapelser och att den i många hänseenden verkat i hög grad välsignelsebringande.
* * *
Förste konsuln önskade efter den 18 brumaire uppriktigt fred och tog i enlighet med denna sin önskan också de steg, som han trodde kunna leda till dess uppfyllande. Det bref han den 25 december 1799, samma dag han tillträdde sitt ämbete, skref till konungen af Storbritannien och Irland, besvarades emellertid af sig själft af den politik, som följdes af William Pitt, den store lord Chathams ändå större son, hvilken sedan sjutton år tillbaka stått i spetsen för den engelska regeringen och i åtta år fört krig på lif och död med det revolutionära Frankrike, en parlamentstalare, som England sällan sett, och en minister, hvars motstycke det ännu icke haft.
Född den 28 maj 1759 och af sin fader, hvars andre son han var, sorgfälligt uppfostrad för sitt kall som talare, blef han efter slutade studier i Cambridge advokat vid Lincolns Inn i London och inträdde redan den 23 januari 1781 i underhuset såsom representant för Appleby. Redan med sitt första tal gjorde han ett rent af öfverraskande intryck genom sitt bestämda uppträdande och den formfulländning, med hvilken han talade. I denne unge parlamentariker lärde huset känna en man, som ända från sin barndom ägnat hela sin äregirighet, hela sin brådmogna begåfning, hela kraften hos en stolt karaktär och hela fliten hos en vilja af järn åt en enda föresats, att bli underhusets obetingadt förste talare, sitt lands härskande minister och att förbli detta till slutet. Som barn så svag till kroppen, att han måste afstå från att besöka skolan i Eton, hade han i stilla uppfostran i hemmet och i landtlig ensamhet hållit sin själs ideal fritt från all oren beröring och ur de många, ofta stormiga förhandlingar, han haft tillfälle att åhöra i parlamentet i Westminster, fått fullkomligt klart för sig, huru de stora talarne gingo till väga för att behålla rätt, vare sig de hade rätt eller icke. Hemma på sitt rum anställde han med hög röst talöfningar för att som en fäktare öfva sig i att sticka och parera. Såsom bästa medlet att fullständigt behärska modersmålet hade hans fader rådt honom att oafbrutet öfva sig i att ex tempore högt öfversätta sin Thukydides, Demosthenes och Cicero på engelska, en konst, i hvilken han förvärfvade en förvånande färdighet. Denna öfning tillskref man, att han sedermera i parlamentet aldrig var i förlägenhet om ett ord, aldrig stapplade i satsbyggnaden och midt under det värsta stridstumultet aldrig förlorade det medvetande om öfverlägsen slagfärdighet, som skyddar mot öfverrumpling och försagdhet.
Pitt lät aldrig någon af nationell känslighet härrörande förstämning inverka på sin politik och åsåg den franska revolutionen med hela den nyktra kall-
