Det enskilda umgängeslifvet var lika uppsluppet, och tonen i detsamma långt mera fri än förut. Det kunde till och med synas betänkligt, att chefer med sina underordnade deltogo på utvärdshusen i middagsmåltider, kortspel och dans, och högst olyckligt bidrog det glada lifvet till det tilltagande skuldsättnings- och borgenssystemet, som sedan bibehållit sig, men då riktigt slog rötter. Det blef sedermera icke heller så lätt för vederbörande chefer att åter införa en strängare disciplin, och från en kår måste på en gång icke mindre än sju unge män lämna tjänsten, endast för lättsinnigt tecknade borgensförbindelser. “C’est ‘bästa bror’ qui a fait tout cela,” sade därvid Carl Johan.
En viss yppighet började också göra sig gällande i lefnadssätt och bruk ehuru visserligen icke på långt när jämförlig med den lyx, som ökad välmåga och större penningtillgångar framkallat under århundradets senare del. Ungherrar, som tillhörde garnisonen eller verken, hade förr nöjt sig med att bo två eller tre i samma rum, men inrättade sig numer i små våningar. Lustpartier af blandadt sällskap blefvo vanliga och höllos icke längre hemliga. Tillfälle till dylika utfärder både till lands och vatten gafs af den mängd s. k. utvärdshus, som fanns öfver allt i Stockholms omgifningar och af hvilka många bevarade sig ända inpå sextiotalet. Baler gåfvos sålunda på "Klas på hörnet” och på "Djurgårdsbrunn” ; och "Haga Lund, "Stallmästaregården” och ”Norrbacka” besöktes till och med af själfva kronprinsen Oscar i sällskap med officerare af gardet. Dagens lösen blef allt mera: sans gêne, och liksom man i tredje Gustafs dagar på slottsbaler någon gång kunde få se “en präst i menuetten,” så hände sig också, att en bataljonspredikant vid västra armén på börsbalerna dansade, iklädd prästkragar, och i främsta rummet bjöd upp biskop Murrays döttrar.
Mera decorum härutinnan åstadkoms likväl under följden af Carl XIV Johans regering, ehuru man fortfarande roade sig tappert, särdeles inom den s. k. “societeten” eller samhällets högre kretsar, där samkväm, middagar, supéer, baler, stundom omväxlande med sällskapsspektakler och tableaux-vivants, aflöste hvarandra, hvarjämte de under Carl Johans tid ofta återkommande storlägren gåfvo anledning till revyer, parader och andra festligheter.
Tongifvande i societetens nöjen voro i synnerhet utrikesministerns fru, grefvinnan Engeström, och hofkansleren af Wetterstedts fru. Upptåg saknades äfven här ingalunda, såsom då grefvinnan af Wetterstedt och hennes väninnor skulle intaga engelska sändebudet i “tillfällighetsorden Innocensen.” Medan sandebudet hade ögonen förbundna, målades och kläddes hans ena hand till ett litet dibarn, hvars anblick försatte engelsmannen i verklig skräck. Vid ett annat tillfälle föreställde grefvinnan af Wetterstedt Neptunus, som intog adepter i den för tillfället stiftade “Neptuniorden.” Hon stod därvid på ett bord med en treudd i handen och hade på hufvudet en trekantig hatt af det gamla slaget med uppvikta brätten. Dessa voro fyllda med vatten, och då hon böjde sig mot den knäböjande adepten, öfverspolades denne med vatten, hvilket väckte stor munterhet. Af mera tvifvelaktig smak var hennes skämt att servera sina bordsgäster ett fat med socker, grädde och frukt. Men den läckra anordningen bestod af såpbubblor och frukt, garnerad med tvållödder och socker. Lyckligtvis voro hennes gäster vid detta tillfälle engelsmän, som fast de måste lämna bordet, sedan
