Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/370

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
366
1811-1844.

lersgillets anmälan 1803, “alla publika anstalter.” För att afhjälpa denna brist utfärdades 1807 en skolordning — “på försök och till efterföljd under fem år” — i hvilken föreskrefs, att i trivialskolorna “tillfälle skulle beredas icke allenast till den undervisning, som är nödvändig för ynglingar, hvilka ämna sig till egentligen lärda yrken, och till inhämtande af de kunskapsgrader, som äro nödvändiga för dem, hvilka i ämbetsmannavägen vilja söka sin fortkomst, utan äfven för dem, som i näringarna vilja ingå.” Sedan de fem profåren för denna skolordning gått till ända, tillsattes 1812 en uppfostringskomité, som hade att uppgöra förslag tili ny skolordning, "lämpad efter tidehvarfvets kraf och fosterlandets sanna behof.” Förslaget utarbetades också och upphöjdes efter en omarbetning till kungl. majestäts förnyade skolordning af den 16 dec. 1820. I denna skolordning stadgades och genomfördes grundsatsen, “att en bestämd gräns uppdrages mellan de skolor, som äro ämnade att dana vetenskapsidkare och tjänstemän, hvilkas ämbeten fordra vetenskaplig bildning, och dem, i hvilka ungdomen skall uppfostras till sådana yrken, som med vetenskaperna icke stå i något egentligt samband.” De många anmärkningar, som riktades mot denna grundsats och dess “tillämpning, föranledde 1825 tillsättandet af en ny komité för att i ett sammanhang granska tillståndet af rikets allmänna uppfostringsverk och därvid föreslå de förbättringar, som kunde anses behöfliga. Inom komitén framställdes yrkanden på en fullständig reform af läroverken, så att naturvetenskaperna skulle komma till samma rätt som de filologiska, historiska och filosofiska studierna samt läras redan vid elementarläroverken, äfvensom att klassindelningen skulle upphöra och hvarje lärjunge få flytta till högre kurs i mån af anlag och flit; valet af studier skulle därjämte vara fritt, så att den, som icke ville läsa latin, grekiska och hebreiska, skulle därifrån vara befriad. Visserligen vunno dessa yrkanden icke flertalets af komitémedlemmarnes bifall, men i komiténs slutliga betänkande medgafs dock, att de nya åsikterna skulle få försökas i ett särskildt i hufvudstaden inrättadt läroverk, som skulle bli en profskola för den nya undervisningsmetoden och den fria flyttningen. På detta sätt tillkom år 1828 “Nya elementarskolan i Stockholm,” och för öfrigt tillstyrkte komitén, att vid “elementarläroverken tvänne bildningslinjer borde finnas: en för de klassiska språkens litteratur, i förening med den moderna, och en för denna senare, skild från den klassiska; dock så, att realkunskaperna drefves lika på bägge bildningslinjerna.” I enlighet med komiténs yrkande, att “studentexamen borde kunna tagas antingen med eller utan de gamla språken,” förändrades 1831 denna examen på sådant sätt, att komiténs yrkande vederbörligen tillgodosågs.

Med denna ändring af studentexamen skärptes emellertid äfven fordringarna i densamma mot hvad de förut varit, då man med ett ganska ringa kunskapsmått kunde bli student, hvarför förmögnare föräldrar vanligen också läto sina söner äfven såsom studenter stanna under enskilda lärares ledning, hvilka genom dessa “akademiska konditioner” erhöllo tilifälle att fortsätta egna studier vid universitet, på samma gång de handledde sina lärjungars och vakade öfver desses uppförande.

En sådan mentor var nog också i många fall behöflig. Visserligen lefde man i allmänhet enkelt och tarfligt, både med hänseende till kläder, föda och bostad, men med denna tarflighet förenade sig också icke så litet råhet. Dryckes-