och inskärpte hos sina efterföljare en strängt ordnad framställning, som icke finge lämna något åt ögonblickets tillfälligheter.” Schartau var en märklig ande, som bland sina närmaste beundrare och lärjungar räknade icke blott kyrkans män, utan äfven lekmän, såsom professorerna Flormann, Holmbergsson och Schlyter, och verkade med mycken ifver såsom predikant äfvensom genom sina nattvards- och katekesförhör samt i bref till dem, hvilka sökte hans råd. Hans stränga åsikter, på hvilka han, enligt Agardhs ord, icke tillät, att “förnuftet, dess undersökningssätt och dess dom erhöll minsta inflytande”, gjorde emellertid propaganda, och ännu vid århundradets slut har hans stränga och dystra uppfattning af den lutherska trosläran sina anhängare.
För bibelns och i synnerhet nya testamentets spridande gjordes, sedan i London 1804 det första bibelsällskapet stiftats med uppgift att öfversätta bibeln på alla språk och utbreda den bland alla folk, ganska mycket dels genom det 1808 stiftade s. k. “evangeliska sällskapet”, dels och i ännu högre grad genom det “svenska bibelsällskapet”, som 1815 erhöll konungens stadfästelse på sina stadgar. Äfven missionsverksamheten började omfattas med ett lifligare intresse, och 1815 inrättades i Stockholm det “svenska missionssällskapet”, sedan redan dessförinnan enskilde män och predikanter med ifver och framgång börjat ägna sig åt missionsverksamheten.
Till dessa män hör i främsta rummet Petrus Læstadius (1802—1841), som under en följd af år utöfvade en välsignelserik verksamhet såsom missionär bland lapparne och dessutom riktat kännedomen om detta naturfolk med sina utmärkta skrifter. År 1826 förordnad till missionär i Piteå lappmark, genomvandrade han denna i alla riktningar och beskref sedermera i sin “Journal för första året öfver missionsresor i Lappmarken” samt i “Fortsättning af journalen öfver missionsresorna i Lappmarken” på ett särdeles lefvande sätt sin verksamhet och hvad han upplefvat. Såsom visitator i Lappmarken från hösten 1832 erhöll han rikt tillfälle att förvärfva sig en noggrannare kännedom om det kyrkliga tillståndet i dessa aflägsna bygder samt utarbetade också ett förslag till nödiga förbättringar i detsamma.
På den utomeuropeiska hednamissionens område framstår Peter Fjellstedt (1802—1881), hvilken såsom evangelisk predikant inträdde i det engelska episkopala missionssällskapets tjänst och från 1830 under fyra år verkade såsom lärare vid ett prästseminarium för tamilerna i Ostindien samt sedermera ägnade sig åt missionsverksamheten bland turkarne i Mindre Asien ända till 1840 års slut.
Det nyvaknade religiösa lifvet skulle emellertid äfven gifva sig uttryck dels i öfverdrifter, som antogo en fanatisk och sjuklig prägel, dels äfven i mot prästerskapet och statskyrkans läror riktade rörelser. Båda riktningarna utgingo från läseriet, sedan 1805 de s. k. “nya läsarne” uppstått.
Såsom deras apostel uppstod en inhysesman vid namn Lars Andersson från Piteå socken och lyckades 1814 bilda ett läsaresällskap, hvilket fördömde alla, som godkände statskyrkans präster, den antagna katekesen och alla vanliga andaktsböcker med undantag af Luthers skrifter. Sällskapet åstadkom sådana söndringar, att regeringen 1819 sände ett justitieråd för att söka bilägga misshälligheterna, dock utan varaktig framgång. Äfven på andra ställen gras-
