Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
395
RIKSFÖRSAMLINGEN I EIDSVOLD.

make landet förr icke sett; man måste gripa till barkbröd och andra surrogat, och dödsfall af hunger voro ingalunda sällsynta. 395

Samtidigt med dessa olyckor fick man veta, att kronprinsen Carl Johan återupptagit de gamla svenska planerna på Norges förvärfvande åt Sverige och att Norge var det pris han betingat sig för sitt och Sveriges deltagande i striden mot Napoleon. Man fick veta, att Ryssland, England och Preussen garanterat honom besittningen af Norge och lofvat honom hjälp till landets eröfrande, om detta skulle behöfvas; och liksom för att rätt tydligt utmärka hvad den dansk-norska regeringen fruktade, sändes själfva tronföljaren Christian Fredrik i maj 1813 till Norge såsom ståthållare.

Freden i Kiel kan svårligen sägas ha kommit oväntadt för norrmännen, hos hvilka den vid första underrättelsen om densamma, enligt Jacob Aall, “väckte känslan af en viss nödvändighet att böja sig för ett oundvikligt öde och hoppet, att föreningen med Sverige kunde ske med bevarande af Norges själfständighet och en passande konstitutionell form.” Tanken på motstånd mot ett beslut, som fattats i stormakternas råd, synes således i början icke ha varit synnerligen utbredd. Bladet skulle emellertid genast vända sig.

Christian Fredrik själf hyste en lätt förklarlig afsky för en förbindelse, som för evärdlig tid skulle skilja de båda förbundna nationerna, och närde måhända äfven ett hemligt hopp om att kunna bevara Norges krona åt det danska konungahuset. Från hans omgifning utgingo “flammande” skrifvelser till landets mest framstående män, i hvilka skrifvelser framhölls “det ovärdiga för den norska nationen att låta påtvinga sig en förening, af hvilken intet godt kunde komma för fäderneslandet—endast träldom, olyckor och vanära.” Dylika uttalanden funno ett villigt genljud i norrmännens åter upplågande gamla motvilja mot svenskarne, och på den resa, Christian Fredrik i januari 1814 företog till Trondhjem, erfor han också, att folkstämningen var afgjordt mot all underkastelse under Sverige. “Vi vilja lefva som norrmän, icke som svenskar,” hette det: “gif oss krut och bly, så att vi kunna försvara våra gränser.”

I Trondhjem öfverlämnades till ståthållaren en adress, undertecknad af stadens mest ansedda borgare, i hvilken dessa försäkra, att ingenting, icke ens för ett ögonblick, skulle bringa dem att vackla i sitt beslut att “våga allt för Norges frihet och ära,” men därjämte uttrycka den önskan, att nationen genom deputerade af alla stånd måtte sammanträda för att gifva riket en konstitution, som kunde betrygga dess välfärd bättre än den man hittills haft. På den sammankomst, Christian Fredrik efter sin återkomst från Trondhjem den 16 februari hade med flera af Norges framstående män på sin vän Karsten Ankers bruks- och landtegendom Eidsvold i närheten af Christiania, häfdade också professor Georg Sverdrup med de närvarandes bifall, att de rättigheter, som Fredrik VI afstått, återfallit till det norska folket, som följaktligen kunde disponera öfver den lediga tronen, hvarjämte Christian Fredrik uppmanades att tills vidare taga regeringens tyglar i sin hand och att sammankalla folkets ombud till en riksförsamling, som skulle gifva Norge en ny författning. I de proklamationer, som prinsen i enlighet härmed utfärdade, antog han namn af “Norges regent,” och i Christiania förklarades högtidligt under allmänt jubel Norge för ett själfständigt rike. 396

Efter påskdagen den 10 april i Eidsvolds kyrka hållen gudstjänst sammanträdde följande dag i den sal, som på Eidsvolds bruk blifvit därtill bestämd, det