hvilka omfattade alkemistiska läror, och ända till 1819 fanns det s. k. “hermetiska sällskapet” i Tyskland, hvars medlemmar på gammalt medeltida sätt bedrefvo alkemistiska studier för att af oädla, metaller åstadkomma guld och silfver eller finna de vises sten, i enlighet med den skildring, Goethe låter Faust göra af sin fader:
— — — en hedersman,
som kring naturens underbara
och helga kretsar sina griller spann
i redligt sträfvande att dem förklara;
som stod i sällskap med adepter
och sammangöt vid ugn och härd:
på grund af hundratals recepter
allt stridigt i naturens värld.
Men äfven bedragare brandskattade oförsynt den lättrogne under föregifvande af att vara i besittning af hemligheten med den undergörande stenens framställande, och oerhörda summor offrades af jordens rike och mäktige för att förvärfva sig denna hemlighet, om hvars mystiska beskaffenhet de alkemistiska uttrycken lämna ett talande vittnesbörd, huru man exempelvis såg
“det röda lejon” dristigt gilja
i ljumma badet till “den hvita lilja”,
och båda pinades att fly
från bädd till bädd vid öppna lågors gny,
tills sist i glaset rika färger logo
och unga drottningen sitt intåg gjort.”
En gammal allegorisk framställning visar de underbara egenskaper, man sålunda tillskref de vises sten: “örnen, kräftan och ormen äro de ingredienser, ur hvilkas safter det härliga medel brygges, hvilket öfvervinner döden, såsom den på en dödskalle stödda foten antyder, och tänder lifvets fackla, såsom den andra foten skall angifva, hvilket skänker den vishet, för hvilken Pallas Athenes fågel, ugglan, är symbolen, och gifver lycka, belåtenhet och glädje.” Men om alkemisten icke fann hvad han sökte,
kom ur degelns slagg så mycket annat,
månget visdomsfynd af äkta slag,
som gaf vinkar om naturens lag,
rön, som forskningen har se’n besannat;
och med Scheele Priestley delar äran
af det stora fynd i luftens sköt,
på hvars grundval Lavoisier se’n bröt
nya banor med förbränningsläran.[1]
Intill Lavoisiers uppträdande ansåg man, att alla brännbara kroppar innehölle en gemensam substans, s. k. “phlogiston, och att förbränning och kalcinering icke vore annat än detta phlogistons afskiljande ur den phlogiston innehållande kroppen; ju mera phlogiston en kropp innehölle, desto lättare brännbar vore han, och
- ↑ Prof. G. Retzius, Kantat vid minnesfesten öfver Berzelius den 7 oktober 1898.
