Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/437

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
433
DAVY OCH VOLTAS STAPEL.

meter, förfärdigades ursprungligen af en legering af platina, osmium och iridium. År 1889 ersattes emellertid den gamla modellen, som förvarades i Paris, af en ny, förfärdigad af 90 procent platina och 10 procent iridium och erhöll en form som hindrar densamma från att på något sätt böja sig. Denna nya normalmeter förvaras i ett särskildt, af järndörrar väl tillslutet rum i den internationella byråns för mått och vikt byggnad i Saint-Clouds park, dit på bestämda tider, enligt fördraget af den 20 maj 1875, delegerade från alla länder, hvilka infört det metriska måttet, begifva sig för att jämföra sina länders normalmetermått med världsnormalmetern. 433

Viktigare än dessa arbeten om de tunga metallerna äro emellertid de forskningar och upptäckter, sir Humphry Davy (se föregående) gjorde med tillhjälp af den galvaniska strömmen.

Redan i förra århundradet hade en läkare i Bologna vid namn Aloisio Galvani, död 1798, funnit, att om ett grodlår vid ryggmärgen upphänges i en metallkrok och denna får komma i beröring med järn, genomilas grodlåret af ryckningar, hvilka Galvani tillskref animalisk elektricitet. Hans landsman Alessandro Volta, född den 18 februari 1745, professor i fysik vid universitetet i Pavia, upptog därefter Galvanis försök och fann därunder med tillhjälp af sin 1783 uppfunna kondensator — en apparat, som gör det möjligt att förnimma till och med mycket små elektricitetsmängder — att en elektrisk ström uppstår redan då två metaller omedelbart beröra hvarandra, således utan närvaro af en djurkropp, såsom ett grodlår eller dylikt. Detta föranledde Volta att konstruera den pelare, som efter honom kallats Voltas pelare och länge utgjorde den starkaste elektricitetsväckare, man kände. Han fann därvid, att om en koppar- och en zinkplatta beröra hvarandra, uppstår en mycket svag elektrisk ström, som icke heller kan förstärkas, äfven om många plattor lagras öfver hvarandra. Men däremot förstärkes strömmen, om mellan hvarje par plattor infogas en icke metallisk elektricitetsledare, t. ex. en af koksaltlösning eller svafvelsyra genomdränkt tyglapp, och därvid blir den elektriska spänningen desto större, ju flera par plattor man använder, så att till slut en ganska stor elektrisk spänning kan framkallas. Förbindes nu den öfversta zinkplattan och den understa kopparplattan medelst en järn- eller koppartråd, så flyter genom denna en elektrisk ström, hvilken allt efter plattornas antal och storlek måste ha olika spänning och styrka, således vid pelarens användning kan förändras efter behag. Voltas uppfinning blef snart bekant, och med dess tillhjälp skulle nu de viktigaste upptäckter göras.

Redan 1800 hade sålunda de båda engelsmännen Nicholson och Carlisle ledt den elektriska strömmen genom vatten och funnit, att detta därunder sönderdelades, men icke kunnat förklara sitt rön eller af detsamma draga riktiga slutsatser. Davy visade nu, att, då rent vatten sönderdelas af den elektriska strömmen, sönderfaller det endast och allenast i sina beståndsdelar väte och syre, och härmed voro de viktiga undersökningarna om den elektriska strömmens verkningar inledda. Davy uppställde den hypotesen, att ämnenas kemiska och elektriska verkan på hvarandra berodde på en och samma kraft, och vattnets sönderdelning genom den elektriska strömmen stärkte Davy i den tron, att äfven många andra kroppar, som man hittills ansett kemiskt odelbara, kunde sönderdelas, om man blott använde en elektrisk ström af tillräcklig styrka. Han lät för den skull förfärdiga en Voltas pelare af 2,000 par metallplattor och utsatte för den genom