såsom resultat af dessa undersökningar (1808—1810), att de kemista elementen — således de kroppar, som vi icke kunna vtterligare sönderdela med våra kemiska hjälpmedel — bestå af alldeles likartade minsta delar, de s. k. “atomerna”. Dessa atomers vikt är olika för de olika elementen, så att t. ex. en atom silfver har en anna vikt än en atom bly och denna åter en annan vikt än en atom syre eller en atom svafvel. Men Dalton fann också, att alltid en eller flera atomer af ett element kunna förena sig med en eller flera atomer af ett annat element, att sålunda exempelvis en atom kväfve kan förbinda sig med en, två eller tre atomer syre, och dessa förbindelser framställdes grafiskt medelst ett schema af ringar, trianglar, båglinjer och fyrkanter för de i en kropp befintliga atomerna. Vattnets sammansättning försinnligades således genom följande teckning: väte syre väte, eller med begagnande af begynnelsebokstäfverna för dessa kroppars latinska namn Hydrogenium och Oxygenium: H—O—H.
Daltons teori är den viktigaste af alla kemiska teorier, enär den tillåter att beräkna vikten af alla kemiska kroppar. Är t. ex. vikten af en atom syre=16, af en atom väte = 1, så erhålles för vattnet H2 = 2, O = 16, och följaktligen H2O = 18. Vid alla kemiska arbeten på laboratorier, vid alla teknisk-kemiska fabriker, af hvilket slag de vara må, hyttor, färg- och såpfabriker m. m., vid framställande af alla gaser, fasta eller flytande kroppar, kort sagdt, vid hvarje kemisk process är Daltons lag grundvalen för alla beräkningar. Enligt den bestämmes huru mycket råämne man måste använda för att framställa en viss mängd af någon produkt; rymdmåttet hos alla gasbehållare, alla kemiska kärl, vikten af alla material beräknas enligt de ur denna lag härledda formlerna, och man kan af dessa exempel sluta till den betydelse, denna lag haft för kemiens vidare utveckling.
Om Daltons arbeten varit af stort värde för kunskapen om kropparnes viktförhållanden och deras sammansättning, så äro de undersökningar en annan lärd anställt öfver det rum, som kropparne, i synnerhet gaserna, intaga, det vill med andra ord säga öfver deras volymförhållanden, icke mindre viktiga.
Redan 1805 hade tillsammans med Alexander von Humboldt fransmannen Gay-Lussac, född den 6 december 1778, död 1850, gjort den iakttagelsen, att precis 2 volymer vätgas förena sig med en volym syrgas till vatten, och senare upptäckte han det viktiga förhållandet, att liknande enkla förhållanden äga rum vid alla föreningar mellan gaser. År 1809 ådagalade han, att volymerna hos de gaser, som ingå föreningar, alltid stå i mycket enkla förhållanden till hvarandra, såsom 1 till 1, eller 1 till 2, eller 1 till 3, eller 2 till 3 o. s. v. Denna af Gay-Lussac funna lag är grundval för beräkningar, liknande dem, som bero på Daltons lagar. Särdeles värdefulla äro de metoder, hvilka Gay-Lussac utarbetade för att undersöka många, i det dagliga lifvet ofta använda produkter. Han gaf sålunda föreskrifter för undersökning af klorkalk, krut, pottaska, borax, soda o. s. v. Han upptäckte cyan och visade, att detta i förening med väte lämnar cyanvätesyra eller blåsyra. Den kemiska analysen förenklades af honom i många stycken betydligt, och de af honom meddelade metoderna att bestämma procenthalten i alkaliska lösningar och syror äro ännu i dag i bruk, liksom äfven hans metod att bestämma silfverhalten i metallegeringar ännu i dag användes i alla laboratorier och i synnerhet i myntverkstäderna.
