tidtals bragte denna forskningsgren på afvägar och delvis ännu i dag finna anhängare, ehuru i ett allt mer försvinnande fåtal.
Sålunda blef den store experimentalfysiologen Albrecht von Hallers upptäckt, att alla organiska väfnader äro utrustade med s. k. “irritabilitet” och “sensibilitet”, d. v. s. med retbarhet och känselförmåga — två kardinalegenskaper, som särskildt utmärka muskler och nerver — utgångspunkt för många läror, hvilka sökte lösa lifvets och dödens, hälsans och sjukdomens gåtor. Ett utomordentligt inflytande utöfvade i främsta rummet engelsmannen John Brown med sin lära om de lefvande varelsernas förmåga att lifvas, “retas”, af yttre inflytanden, hvilka han kallade “retningar”, till en verksamhet, som han kallade “retningstillstånd”. Hans lära, den s. k. “brownianismen” fann många entusiastiska anhängare, men också många vedersakare, och stötte snart på en skarp kritik. I själfva England hade hans lära aldrig erhållit fotfäste, och i Tyskland, där densamma gaf anledning till en verklig svindel, uppträdde framför andra den berömde klinikern i Berlin, Christopher Wilhelm Hufeland (1762—1836), berömd icke allenast såsom en mycket omtyckt och lycklig praktiker, utan äfven såsom flitig och gedigen skriftställare, som midt under allt gräl om system förstod att bevara en nykter objektivitet och under en tid, då en läkare, som icke trodde på en bestämd teori, ansågs värre än en ateist, höll den rationella empiriens fana högt.
Brownianismen hade emellertid endast en förbigående betydelse och har icke lämnat något spår efter sig. Annorlunda förhöll det sig däremot med den från Frankrike utgångna “vitalismen”. Äfven här bildade Hallers lära utgångspunkten, men för att undanrödja den dualism, som de båda egenskaperna irritabilitet och sensibilitet ansågos innebära, underordnade man dem en tredje högre kraft, som fick namn af “lifskraft”. Vitalismens läror, som utgingo från den medicinska högskolan i Montpellier, räknade många anhängare i synnerhet bland Tysklands mest framstående biologer och aflöste därstädes brownianismen. Ur vitalismen utgick för öfrigt en af de mest storartade och följdriktigaste tankar, som skulle visa sig banbrytande för medicinens vidare utveckling. Philippe Pinel (1755—1826), den berömde reformatorn af sinnessjukas och vansinnigas behandling, sökte nämligen närmare utforska lifskraftens företeelser och leddes sålunda med nödvändighet till den analytiska metoden i den patologiska forskningen. Pinel skilde mag-, tarm-, slemhinne-, körtel- och nervfeber, inflammationer i slemhinnan, i de seriösa membranen, cellväfnaden, muskelparenkymet, huden o. s. v. Hans idéer upptogos af den snillrika, ty värr vid alldeles för unga år aflidne franske anatomen Marie Francois Bichat (1771—1802), som stödde sig på Pinels tankar om väfnadernas och de af dem bildade organens olikhet och på detta sätt skapade den vetenskapliga grundvalen för den moderna väfnadsläran eller histologien, icke allenast för normala, utan äfven för patologiska förhållanden, hvarvid han sökte tillbakaföra företeelserna till de förändringar, som organens särskilda väfnader undergå. Bichats arbeten, men i synnerhet hans berömda Recherches physiologiques sur la vie et la mort, som utkom 1801, tillhöra de litterära företeelser, som varit mest epokgörande för första hälften af 19:de århundradet. Det dröjde mellertid ganska länge, innan man byggde vidare på denna grund och den af Bichat lärda forskningsmetoden erhöll allmän giltighet äfven vid sjukbädden samt vann insteg hos den stora massan af läkare, hvilka i stället, om också endast på kortare tid, efter hvartannat vände sig till sådana påfund som den s. k. “pneumatiska medici-
