För Platen började nu också dessa riksdagsstrider, under hvilka han dels hade att försvara sitt verk mot förebråelser, klander och angrepp och dels att tillkämpa sig de ständigt ökade summor, det stora verket visade sig kräfva för att bringas till ett lyckligt slut. Att han härvid gjorde sig skyldig till en beklaglig egenmäktighet och på ett betänkligt sätt sköt öfver målet, hade sin grund i hans åskådningssätt, att kanalen vore ett lifsvillkor för Sverige, ett åskådningssätt, för hvilket “en juridisk uppfattning af bolagets förpliktelser icke hade någon betydelse.” Kanalens fullbordande var, enligt Platens mening, en statens oafvisliga skyldighet, och de enskilde, som blott kommit staten till hjälp med penningar, finge staten för den skull icke låta bli lidande.
Ehuru motvilligt, beviljade ständerna de medel, som begärdes för att komma kanalbolaget till hjälp, och fastställde en plan för ordnandet af dess affärer, men icke förty skulle kanalarbetet snart åter råka i största fara genom den med detsamma förknippade kanaldiskonten, “en i sig själf onaturlig förening, som var Platens eget verk och som genom kanaldiskontens ofullständiga organisation utan inskränkning af dess låneverksamhet och utan all grundfond måste utsätta själfva hufvudföretaget för de största vådor.” Varnande röster hade icke saknats, och kronprinsen själf uttalade sina farhågor. En kris närmade sig också med stora steg, och då Platen utom diskontovinsten, som han ägde rätt att använda, äfven låtit diskontobanken försträcka kanalbolaget stora summor därutöfver, hvartill han icke hade rätt, måste diskontobanken slutligen på hösten 1817 inställa sina betalningar vid samma tid som detta öde äfven drabbade Göteborgs och Malmö diskonter. Men då de båda sistnämnda diskonternas obestånd till en stor del orsakats af ett svikligt och oredligt förfarande från deras styresmäns sida och ansenliga underslef medverkat till detsamma, träffades Göta kanaldiskonts direktion icke af dylika förebråelser, och för själfva kanalarbetena, deras ledning och förvaltning hade den kommitté, som kronprinsen tillsatte för att granska dem, endast loford. I denna kommittes berättelser heter det sålunda: “Man förvånas öfver människosnillets uppfinningsförmåga, och man gläder sig att finna, det allt, som leder till säkerhet och varaktighet i arbetet samt till bekvämlighet och lättnad vid dess utförande, iakttages med oaflåtlig tillämpning af de genvägar, erfarenheten ger vid handen, och en ständig forskning på andra länders fortgående upplysning på samma väg.”
Trots allt detta beröm var den storm, Platen vid riksdagen måste bjuda spetsen, hård nog. Midt under de svårigheter, den farliga ställningen medförde, höll han den 9 februari 1819 på riddarhuset ett af sina mest berömda tal, i hvilket han upptog frågan om Göta kanal och sökte visa, att dennas anläggande icke var ett enskildt, utan ett allmänt företag. “Vore icke,” frågade han, “Göta kanal en grundval för Skandinavien, för dess försvar, själfständighet, trefnad och förkofran?” Ehuru adeln visserligen förordnade, att talet skulle särskildt tryckas, framkallade Platens uppfattning, att kanalen vore ett allmänt företag, likväl mänga motsägelser, och C. H. Anckarsvärd bestred till och med, att kanalen skulle fortsättas, enär den vore af ingen nytta, medan åter friherre Axel Hierta med mycken skärpa yttrade, att kanaldiskontens direktion hopskrapat så mycket penningar, som kunde fås mot låg ränta, och däraf utlånat en del, medan kanalverket tagit resten och sålunda “tillgripit medel, tillhörande en allmänhet, som icke anade någon osäkerhet.” Till och med motion om laglig undersökning väcktes,
