bestående, men äfven på det rent personliga förhållande, hvari gynnade förtroendemän trädde till konungen och som mer eller mindre måste förrycka den rätta synpunkten på personer och händelser och bringa densamma mer i öfverensstämmelse med konungens personliga tycken och åsikter än med verkligheten och dess kraf. På detta sätt uppstod onekligen ett slags biregering, i hvilken personliga gunstlingar och i öfrigt vid hofvet väl sedda personer erhöllo ett af grundlagarne oförutsedt inflytande på regeringens handlingar och gaf anledning till det myckna talet om en “camarilla”, som i den kungliga sängkammaren under nattliga öfverläggningar bestämde ärendenas afgörande, innan de ännu föredragits i statsrådet.
Såsom själen i denna biregering utpekades efter 1828 alltmera general-adjutanten för armén, grefve Magnus Brahe, hvars inflytande under Carl XIV Johans senare regeringsskede också utmärktes med benämningen “Braheväldet”. Excellensen, slutligen riksmarskalken, grefve M. Brahe, född 1790 på det gamla Brahegodset Rydboholm, var emellertid för Carl XIV mer än blott gunstlingen, liksom monarken för grefve Brahe var mer än blott konungen och gynnaren. Han hade nämligen med den mest trofasta hängifvenhet och den varmaste tillgifvenhet slutit sig till Carl XIV Johans person. I detta hänseende äro verser, som den 16 maj 1833 afsjöngos vid en middag för grefve M. Brahe och som meddelades i “Svenska Minerva”, betecknande:
“Det namnet, Du ärfde, det rikaste var
på minnen af växlande öden.
Men skönast historien det antecknat har
för trohet åt kungar — i döden.
Dock ingen så varmt och så trofast som Du
bevarat en kärlek, som ägnas ännu
monarken och hjälten på tronen!”
Framtiden skulle endast bekräfta dessa ord; för öfrigt låg i grefve Brahes hela väsen en sådan ädel ridderlighet, att den redan i och för sig synes jäfva mycket af hvad samtiden lade honom till last. I sina “Minnen” lämnar också grefve H. G. Trolle-Wachtmeister en vacker karaktäristik af denne man och hans egendomliga ställning, i hvilken han bland annat säger:
“Hans favoritskap står ensamt bland alla dem, som hofvens annaler, mig veterligt, kunna uppvisa, genom sin renhet från alla de maktens och inflytandets missbruk till förföljelse eller egna passioners tillfredsställande, hvaraf vanliga gunstlingars historia öfverflödar. Däremot har man en mängd bevis, utom de säkert ännu flera, som ej äro kända, på Brahes bemödanden att såsom en lugnande och försonande ande hejda sin konungslige gynnares till öfverilningar och förhastade beslut så lätt stämda sinne, hvarvid den eljest med så varm vänskap omfattade gunstligen ofta blef bemött med harm och tillbakavisad med hårda ord. Detta erkändes af allmänheten midt under ropet öfver det inkonstitutionella kamarillainflytande, som af honom och genom honom utöfvades på konungen och förnämligast uti befordringsärenden, oberäknadt dem i armén, som lagligen tillhörde hans befattning. Det kunde ej annat än väcka missnöje att se, huru de sökande till statens civila ämbeten och hela skaran af efter pastorat hungriga präster belägrade dörren hos generaladjutanten för armén; men i allt det klander som drabbade det så kallade Braheväldet röjde sig den största skonsamhet
