Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/476

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
472
1811-1844.

båtnad under de 30 år, hvilka förflutit, sedan Carl XIV Johan tog hand om Sveriges angelägenheter.

I första rummet framhöllos sålunda den gamle konungens förtjänster om “fredens bevarande, som vore det enda ärorika målet för en vis och upplyst regering” ; de minnen, konungen vid sin bortgång skulle lämna, vore “af landets bibehållna frihet och af den förkofran, han vid sin ankomst till detsamma icke fann: af öppnade kanaler, af floders och strömmars ökade farbarhet; af nya väganläggningar och hamnbyggnader; af fästen, som höja sig; af vapenförråd och arsenaler; en krigshär af mer än hundratusen man, som utgjordes ej af föråldrade män och barn, men af veteraner och ynglingar; ett kustförsvar af nära 250 kanonslupar och jollar samt stora flottans tillökning genom nybyggda linjeskepp och fregatter; ett åkerbruk, som årligen förbättrades; en industri, som lämnade mer än fördubblad tillverkning i flera viktiga manufakturgrenar; af utplånandet af landets hela utländska skuld och största delen af den inhemska; en årlig ränteinkomst för banken förökad från 248,000 rdr till omkring 700,000 rdr bkomynt, grundad på säkra fordringar; tullinkomsterna inemot tredubblade, under det införsels- och utförselsafgifterna varit nedsatta; en folkmängd, närmande sig Sveriges och Finlands sammanräknäde, innan sistnämnda land blef från Sverige afsöndradt, det vill säga, mer än en fjärdedels högre befolkning än konungen funnit vid sin ankomst; och slutligen hvad som borde synas ännu mer förvånande: föreningen med ett folk, som sedan de äldsta tider af Sveriges historia varit nästan oafbrutet i ett med svenska folket stridigt förhållande.” “Inre förkofran och yttre själfständighet,” sades det slutligen, “kunde ej befästas utan kärleken till endräkt, rättvisa och laglydnad.”

I trontalet hade regeringen särskildt utlofvat framställningar i de ämnen, som voro föremål för oppositionens önskningar, såsom folkskolefrågan, indragningsmaktens afskaffande, representationsfrågan, fattigvårdsfrågan, näringsfriheten, lagverket o. s. v., och på dessa löften tog också oppositionen fasta i det förslag till svarsadress på trontalet, som af bondeståndet antogs med hemställan om de öfriga ståndens anslutning. Fastän detta förslag, som i hofsamma uttryck framhöll regeringens underlåtenhetssynder sedan föregående riksdag, afvisades af de andra stånden, hade likväl utskottsvalen utfallit till oppositionens fördel, och särskildt hade i det viktiga konstitutionsutskottet grefve Carl Henrik Anckarsvärd blifvit ordförande. Förskräckta af den hotande stormen och “för att aflägsna det hinder för samarbete mellan regeringen och representationen, som deras personer kunde utgöra,” begärde statsministrarne och statsråden hos konungen sitt entledigande. Denna begäran upptogs emellertid särdeles onådigt af den gamle konungen, som sade sig icke vilja veta af några “sammansättningar,” men sedermera såg sig nödsakad att bevilja konseljens medlemmar afsked den ene efter den andre, och därmed inleddes en ministerkris, som blef nästan permanent under hela riksdagen.

Oppositionen förmådde nämligen icke göra sig hörd hos konungen, och ingen af “nationens” män anmodades att bidraga till att bilda en lifskraftig konselj. I stället underhandlade grefve Magnus Brahe med än den ene, än den andre, men den på detta sätt nybildade konseljen blef hvarken stark eller långlifvad. Då slutligen konungen den 16 maj sanktionerade statsrådets omorganisation, och ansva-