Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
55
FÖRÄNDRINGARNA I TYSKLAND.

Kejsaren hade till kröningen af J. Chénier beställt ett galastycke, som skulle uppföras på teatern. Chénier hade till ämne valt Cyrus, och femte akten framställde i själfva verket ganska troget kröningsceremonien i Notre Dame. Stycket var emellertid medelmåttigt; Parisparterren hvisslade ut stycket och tillät sig till och med att skratta åt kröningsscenen. Kejsaren var nog oförståndig att visa sitt missnöje häröfver, och blottade därmed en svag sida, som skulle tillåta publiken att på teatern hämna sig för den tystnad, som eljest allestädes ålades densamma.

För öfrigt gaf kejsaren äfven med hänsyn till teatern och operan prof på sin misstänksamhet mot allt, som icke genast syntes honom fullt klart. Sålunda skref han från Italien till Fouché följande bref: “Jag vill, att ni underrättar mig om hvad Don Juan, som man tänker uppföra på operan, är för ett stycke; jag vill höra er mening om det med hänsyn till allmänhetens tänkesätt.” Det gör ett minst sagdt egendomligt intryck att se Mozarts mästerverk misstänkt för att dölja för staten farliga afsikter. 55

Efter den 18 brumaire hade af Frankrikes alla tidningar endast fjorton funnit nåd för Napoleon och fått stanna vid lif, som han sedermera gjorde så surt som möjligt för dem; de klandrades och bannades lika mycket för hvad de sade som för hvad de icke sade, och måste dessutom offentliggöra de artiklar, som kejsaren lät skrifva eller till och med själf dikterade. Om England fingo de icke tala, om icke för att angripa detta lands moder, bruk, litteratur och samhällsförfattning; kejsaren ålade dem att “elda upp den allmänna meningen” genom att smäda främmande härskare, och slutligen tvang han dem att vilseföra allmänheten med föregifna korrespondenser från Ryssland eller England, hvilka hopsatts i hans eget kabinett och omtalade fredsutsikter, medan i stället allt förbereddes till krig. Mästerstycket i pressens organisation under kejsardömet var att vid de misstänkta tidningarna anställa en censor, som de måste betala och som öfvervakade deras artiklar och redaktörer.

Bland de öfriga många fester, som gåfvos med anledning af kröningen, må nämnas senatens och lagstiftande kårens fester, en stor festlighet med fyrverkeri, bal, servis af förgyldt silfver, som gafs af staden Paris och ådrog denna en skuld under flera års tid, och slutligen marskalkarnes fest i Operans stora salong, som kostade hvarje marskalk tiotusen francs. Man hade satt scenen i samband med salongen och täckte båda med ett enda stort golf; logerna voro rikt dekorerade med silfverskir, upplysta af rika kristallkronor, och pryddes af kvinnor i stor toalett; den kejserliga familjen satt på en estrad, och i den ofantliga salongen dansades. Omkostnaderna för kröningen uppgingo till fyra millioner francs.

Baron Thiébault, hvilken såsom divisionsgeneral deltog i kröningshögtidligheterna och red i den eskort af högre officerare, som följde kejsarens vagn, klagar, att de kostnader han härför måste ikläda sig för nya uniformer, bostad i Paris, tillskott till de af generalerna gifna festerna o. s. v. uppgingo till 30,000 francs, och ändå deltog hans hustru icke i en enda af de gifna festerna. Ehuru han fått löfte om ersättning för sina kostnader, fick han ingenting, och det enda vederlag han erhöll var en guldmedalj, som präglats till minne af högtidligheterna.