Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
70
1805—1809.

ljudet af sin röst hade hon en så harmonisk mildhet, i sina ord något så älskvärdt och rörande förföriskt, i sin hållning så mycken tjusning och sådant rörande majestät, att jag, några ögonblick alldeles förstummad, trodde mig stå inför en af dessa uppenbarelser, hvilkas bedårande bild gamla tiders sagor målat åt oss.”

Förmäld med dåvarande kronprinsen af Preussen, som med sitt “besvärade sätt, sin dåliga hållning, tveksam i sitt tal, oöfvervinneligt blyg i sällskap med män och löjligt tafatt tillsammans med kvinnor, saknade personlig elegans och kvickt, angenämt sätt, hade ett långt magert ansikte, ögon utan glans, i hvilka ingen tanke återspeglades, ur hvilka aldrig ett leende framblickade,” kände den unga prinsessan icke sitt hjärta tala för sin gemål, och från sitt fattiga föräldrahem inkastad i det preussiska hoflifvets hvirfvel på en tid, då den största tygellöshet rådde därstädes; då litteraturen organiserade “striden mot den konventionella moralen” och såsom ideal för människan framställde “lyckan genom kärleken, men utan plikter”; då predikanten Schleiermacher förordade “bytessystemet” för att råda bot på illa afpassade äktenskap och Friedrich Schlegel förkunnade, att “äktenskapen i allmänhet endast vore förelöpande försök till makarnes sanna förening”; äfventyrade den adertonåriga prinsessan att i en sådan omgifning fördärfva sin lojala och ädla natur. Föga fattades också, att hon icke stupat öfver den första stötestenen. Två månader hade ännu icke förflutit från hennes förmälning, förrän hon blottställdes af den trägna uppmärksamhet, som ägnades henne af hennes kusin, prins Louis Ferdinand, en elegant och vacker, men utsväfvande man med ett utsökt behag i sätt och tal, afgudad af armén, dyrkad af kvinnorna, Berlins hjälte, hvars lif var en oafbruten roman. För denne store eröfrare var det en lätt sak att intaga en så oerfaren själ som kronprinsessan Luises. Ehuru ingenting tilldrog sig mellan dem båda, kände kronprinsen likväl sitt förtroende rubbadt, hvarför han plötsligt ryckte sin gemål från Berlin och under loppet af fyra år såg man ingendera vid hofvet.

Det lefnadssätt, kronprinsessan under dessa år förde i sällskap med sin tröge gemål, en tystlåten adjutant och en gammal hofdam var icke det lämpligaste för att utveckla hennes själsgåfvor, bilda hennes omdöme och göra henne förtrogen med de allmänna ärendena, och beröfvad umgänget med världen, vande hon sig att lefva för sig själf, att lyssna till sitt hjärta och följa sina tankar. Hon läste mycket romaner, poesi, historia, men på slump, utan metod och vägledning, utan att ha någon, som hon kunde meddela sina idéer, ty hennes gemål öppnade aldrig en bok, talade endast om landthushållning, tillbragte sin dag med att meta, fiska eller jaga hare och den öfriga tiden med att spela schack. Näst efter läsning utgjorde hennes älsklingssysselsättning att promenera; hon fann häri ett ständigt nytt behag, ty hon tyckte om att hängifva sig åt sina drömmar och hade en fin och liflig känsla för naturen; under vemodiga timmar, under de långa töckniga hösteftermiddagarne och Brandenburgs dystra vinterdagar var slutligen musiken, som hon innerligt älskade, en dyrbar tillflykt. 70

Efter Fredrik Wilhelm II:s död krönt till drottning af Preussen, återtog hon nästan på samma tider i Berlin den sysselsättning, vid hvilken hon vant sig under de föregående årens tillbakadragna lif, som blifvit henne kärt, och hon njöt i själfva verket nu också soliga timmar af ogrumlad lycka, så mycket