meningsyttringarna allt ifrån hennes återkomst en allvarligare karaktär. Folkskaror genomströfvade gatorna under krigiska rop; lifliga uppträden förekommo hvarje afton på teatern, där man spelade "Wallensteins läger” af Schiller, officerarne hvässade sina värjor utanför franska beskickningens hotell, hela Preussen greps som af en svindel. Den dag drottning Luise, klädd i Anspachdragonernas färger, red genom staden i spetsen för sitt regemente, hvilket begaf sig till gränsen, väckte hennes anblick en verklig yra; man klappade händerna och hälsade henne med jubelrop, till den grad ingaf hennes strålande anlete förtroende och hopp om segern. I denna stund var hon den verkliga suveränen, medan vid hennes sida Fredrik Wilhelm III, tillintetgjord, nästan förkrossad af sitt ansvar, hvars börda han kände sig för svag att bära, och i hemlighet på förhand misströstande om utgången, red stum och blek, liknande blotta skuggbilden af en konung.
Konungen hade också skäl nog till den dystra oro, som förtärde honom. Redan valet af öfverbefälhafvare för den preussiska armén var nämligen så olyckligt som möjligt. Den gamle fältmarskalken, hertig Karl af Braunschweig, var en öfverlefva från Fredrik den stores krig, om hvilken grefve von Kalckreuth till den österrikiska utrikesministerns, furst Metternichs förtrogne, Gentz, uttalade sig på följande sätt: “Hertigen af Braunschweig är en till kommandot fullständigt oduglig man, i saknad af tillräckligt förutseende och tillräckligt kraftig karaktär för att vara vuxen en så stor uppgift; hans medelmåttiga begåfning, obeslutsamhet, trolöshet, skenhelighet, fåfänga och öfverdrifna afundsjuka skulle omintetgöra äfven det bästa möjliga företag. Så goda trupperna än äro och fastän officerarne besjälas af den bästa anda, kunna dessa fördelar dock icke uppväga den skada en dylik öfverbefälhafvare gör; armén hyser intet förtroende till hertigen och skall och kan aldrig hysa något.”
Fredrik Wilhelm III var sålunda icke ensam om sina farhågor för ett olyckligt slut på fälttåget, och dessa farhågor skulle blott alltför väl besannas. Redan i fäktningen vid Saalfeld stupade prins Louis Ferdinand för en fransk underofficers sabel, och sedan kommo olyckorna slag i slag. Drottning Luise, som åtföljt sin gemål till armén, hade måst lämna denna, därtill förmådd af general Rächels föreställningar, och undan det kringströfvande franska kavalleriet med knapp nöd hunnit rädda sig först till Braunschweig och därpå, förkrossad af olycksbudet om furst Hohenlohes nederlag vid Auerstädt, hopkrupen i vagnshörnet, tyst och skälfvande af köld och ångest, fortsatt sin färd till Berlin, då hon i närheten af Tangermünde i Brandenburg på fjärde dagen af resan upphanns af en officer, som skickats efter henne och aflämnade ett bref, skrifvet på aftonen den 14 oktober af konungens generaladjutant, öfverste von Kleist. Brefvet innehöll underrättelser från armén vid Jena; drottningen läste endast orden: “Konungen lefver, slaget är förloradt”. — “Hvar är konungen, hvar är armén?” utbrast hon genast. — “Konungen," svarade officeren, “det vet jag icke; armén finnes icke längre till”.
Den 21 oktober ankom den flyende konungen till Küstrin, dit hans gemål anländt före honom. Rundt omkring funnos endast ruiner, hufvudstaden var öfvergifven, i denna hade segraren hållit ett triumferande intåg, i hvilket de tillfångatagna adlige officerarne förts för att förhöja segerns glans och till
