Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
80
1805— 1809.

bevilja handelslicenser, d. v. s. tillåta vissa handelshus införa de förbjudna varorna, bryta mot sina egna påbud. 80

En industri, som vid århundradets slut spelar en stor roll, nämligen sockertillverkning af betor, kan emellertid tacka kontinentalspärrningen, om icke för sin uppkomst, så likväl för sin utveckling. Man hade redan länge vetat, att såväl röda som hvita betor innehölle rörsocker, men «den, som först uppfann ett praktiskt sätt att ur betorna utdraga detta socker, var Franz Karl Achard, född den 20 april 1733 i Berlin, som den 1 april 1801 på godset Cunern i Schlesien kallade den första betsockerfabriken till lif. Då sedermera genom kontinentalblockaden Hamburgs blomstrande rörsockerraffinerier ruinerades, erhöll den nya betsockertillverkningen ett oförmodadt uppsving, och öfverallt började man odla sockerbetor, liksom äfven en mängd fabriker uppstod för att af beterna bereda socker. Efter kontinentalblockadens upphäfvande gick visserligen betsockerfabrikationen åter något tillbaka, men konsumenterna hade emellertid blifvit vana att använda detta slags socker, och regeringarna hade insett hvilket värde sockerindustrien hade för deras länder. Denna industri har för den skull icke försvunnit, utan ständigt allmera utvecklat sig och vunnit en sådan betydelse, att ensamt i Tyskland under året 1896 till 1897 icke mindre än 401 sockerfabriker voro i verksamhet, hvilka förarbetade mer än 274 millioner centner betor och producerade 1,815,355 tons betsocker, medan betesodlingen och tillverkningstekniken förbättrats till den grad, att då man år 1840 ur betorna endast förmådde utdraga 5 procent socker, vunnos 1886 däremot 11,43 procent och 1896 icke mindre än 13,11 procent. Odlingen af betor och fabrikationen af betsocker ha sålunda blifvit viktiga beståndsdelar af flera europeiska länders industri och gjort dem till en väsentlig grad oberoende af importen af rörsocker.


*

82

Om kontinentalbleckaden också efter freden i Tilsit genom Rysslands tillträde till densamma sträckte sina verkningar öfver större delen af Europa, skulle likväl de båda nordiska länderna Danmark och Sverige komma att alldeles särskildt röna de olyckligaste följder af Napoleons och zar Alexanders aftal under deras sammanvaro vid Niemens stränder.

Freden i Tilsit och Rysslands närmande till Frankrike betydde jämte Preussens underkastelse, att öfverenskommelser ingåtts, som försäkrade Napoleon om inflytande i Östersjön och utsträckte hans kontinentalblockad. Det kunde förutses, att hofven i Köpenhamn och Stockholm skulle tvingas att förkunna Englands handel krig och för detta land stänga Öresund. Men detta betydde den engelska handelns uteslutande från hela Östersjön och förlusten af samtliga nordiska hamnar, i hvilka England plägade afsätta stora massor af sina kolonial- och fabriksvaror, således en oerhörd olycka för landets kapital, hvars rikliga förräntande utgjorde målet för Englands hela stormaktsställning. De tre Östersjöstaterna Ryssland, Sverige och Danmark kunde åstadkomma en krigsflotta af tillsammans 40 linjeskepp, och en sådan sjömakt i Napoleons tjänst för att verkställa hans kontinentalspärrning och hans landstigningsplaner, detta var en skräckbild, som på det högsta oroade hvarje äkta britiskt sinne.