Sida:Efterlemnade dikter.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125

och äger en kompass, som lärer
att styra mellan ref och skär.
Må ofärd komma, fröjd bedraga,
han mäktar ändock allt fördraga,
ty han sin kärlek tryggar vid,
som lyser sorgens labyrinter,
som tinar hårda hjärtans vinter
och bringar soning, bringar frid.

Sök honom ej i lifvets vimmel,
i flärdens ystra marknadslarm . . .
Ett härligt under från Guds himmel
med ens han lyser upp din barm.
Han kommer som en fläkt af vinden
med doft från blommorna i linden
en molnfri, fager junikväll.
Ej hjälper strida då, ej klaga,
men ödmjukt engeln emottaga,
som går att gästa i ditt tjäll.

Ditt hjärta slår . . . I rädda drömmar
till skygga aningar du lyss,