Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: »Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!»
I det samma höll han på att trilla baklänges av förvåning, ty framför honom stod en gubbe, gnistrande vit från topp till tå. Olle bockade sig för gubben: »Är du Kung Vinter?» frågade han. »Neej då,» sa gubben, »jag är bara Farbror Rimfrost jag, tycker du inte jag har gjort fint i skogen i dag?»
»Har du gjort allt det här vackra, som glittrar?» sa Olle. »Visa mig hur du bär dig åt!»
»Jag gör bara så här», och i detsamma andades gubben på Olles rock, så att andedräkten kom som ett vitt moln ur hans mun, och när molnet försvann, var rocken överdragen av vitt glitter.
Se’n skrattade han och nöp Olle i örat. »Du är visst en duktig gosse du», sa’ han, »som inte är ledsen, om det biter litet i kinderna. Jag tyckte du ropade på Kung Vinter nyss, kanske du vill följa med mig till hans slott här i skogen?»
»Tack, visst vill jag det», sa Olle förtjust. Och så bar det i väg genom skogen, Farbror Rimfrost före och Olle efter.
