Och så blåste han ett väldigt moln mot henne.
Gumman såg alldeles förskrämd ut och rusade iväg med sådan fart, att hon tappade kvasten.
Olle stod helt häpen: »Fy, så stygg du var mot den stackars gumman», sa han till slut
»Jaså, jag var stygg», brummade Farbror Rimfrost, han lät riktigt förargad ännu, »ja det finns nu ingen, som kan reta mig så som den där gumman Tö. Se bara, så hon ställt till här!»
Och han pekade på de närmaste träden, där rimfrosten och snön börjat smälta. Så for han omkring och andades, tills allt var lika vackert som förut.
»Det var väl, att hon inte hann göra så stor skada den här gången», sa han litet lugnare. »Ser du, gumman Tö är egentligen vårens hjälpgumma, som skall göra rent, tills våren kommer; men något mera virrigt än den gumman kan man ej tänka sig. Aldrig kan hon lära sig passa tiden, utan kommer litet emellan farande mitt i vintern med sitt slask och blask och förstör allting för oss. Bara man vänder ryggen till, är hon framme! — Nå, Olle, ska jag ropa gumman Tö tillbaka?»
»Nej, snälla Farbror Rimfrost, gör inte det», sa Olle förskräckt, »hon måtte väl inte komma igen?»
