Vid skogsbrynet sade han farväl till Olle, som kom hem så uppfylld av sina äventyr, att han knappast kunde äta middag, utan han bara ville berätta och berätta om allt hvad han upplevat.
Och kan du tänka dig, på julaftons morgon hörde Olle hur det knackade på rutan, och när han skulle titta ut, var hela rutan så täckt av de vackraste isblommor, att han inte kunde se ett dugg. Olle förstod genast, att Farbror Rimfrost varit och hälsat på. och han sprang ut på förstubron. Och där låg två paket, ett till Olle med ett par präktiga skridskor och ett till lillebror med en kälke!
Och den vintern fick Olle använda både skidor och skridskor riktigt mycket, ty gumman Tö hade blivit så skrämd, att hon höll sig undan ovanligt länge. Jag vet inte, om det kunde hjälpa något att Olle och hans bror litet emellan, när det såg ut att vilja bli töväder, gingo ut på backen och ropade:
»Gumman Tö, gumman Tö,
låt bli att slaska bort vår snö!»
Men säkert är, att hon kom inte igen på hela vintern.
