Den här sidan har korrekturlästs
Inte förrän på vårsidan, då Kung Vinter med hela sitt hov drog upp till Nordpolen, kom hon.
Men då kom hon också med besked! Hu, ett sådant slaskande!
Nu hjälpte det inte hvad Olle ropade, och inte heller hjälpte det, att lillebror ropade med sin mest bevekande röst:
»Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!»
Hon gav sig inte, så länge det fanns den minsta snösmula kvar. Regnet flöt i strömmar, de vissna löven från fjolåret virvlade omkring för hennes sopkvast, och alla människor fingo snuva.
Olle var så ond, så ond, på gumman Tö.
