funnos så besynnerliga och farliga tavlor, som föreställde varelser, som han helst inte ville tänka på.
Äntligen arbetade han sig fram till den tanken, att eftersom detta var en kyrka, så måtte här väl finnas en kyrkogård. Och då han hade en kyrkogård att komma till, var han räddad. Man skulle inte ha kunnat bjuda honom något bättre, vad det så än hade varit. Såg han en kyrkogård från vägen under sina vandringar, gick han upp till den och satt där en stund, om det än var mitt i arbetsveckan.
Då han nu skulle gå ut till kyrkogården, uppstod helt plötsligt en ny svårighet. Begravningsplatsen i Råglanda ligger nämligen inte alldeles bredvid kyrkan, som står på en stenbacke, utan på en äng litet bortom sockenstugan. Och han kunde inte komma fram till kyrkogårdsporten utan att gå fram på en väg, utmed vilken de kyrkobesökandes hästar stodo bundna.
Alla hästarna stodo med huvudet djupt nere i höbuntar och havrepåsar och tuggade så, att fodret knastrade under deras tänder. Det var inte tal om att de kunde göra karlen något ont, men han hade sin egen tanke om vådan av att gå förbi en sådan lång rad djur.
Två, tre gånger försökte han gå, men modet brast honom, så att han måste vända. Han var inte rädd för att hästarna skulle bita eller sparka. Det var alldeles nog, att de voro så nära, att de kunde se honom. Det var alldeles nog, att de kunde
