vet det också, stackare, och hela socknen vet det. Den enda, som inte vet något, är du, Hede.»
»Menar du,» sade Hede litet retligt, »att jag inte vet, att järngruvan inte mer kan bearbetas?»
»Ånej,» sade Ålin, »det vet du väl, men ser du, vad du inte vet, är, att det är alldeles slut med Munkhyttan. Tänk efter själv, så inser du nog, att man inte kan leva bara på jordbruk hemma i Västerdalarna! Ja, jag vet inte varför bergsrådinnan har hållit det hemligt för dig. Men hon sitter ju i orubbat bo, så hon behöver inte fråga dig till råds om något. Hur som helst, så veta de därhemma, att hon har smått om det. Hon far omkring och lånar pengar, säger man. Hon har väl inte velat störa dig med sina bekymmer, utan hon har tänkt, att hon skulle kunna hålla allt gående, tills du har tagit din examen. Hon vill inte sälja egendomen, förrän du är färdig och har ett nytt hem.»
Hede reste sig upp och gick ett slag över rummet. Så stannade han framför Ålin. »Men, karl, du sitter ju här och vill inbilla mig dumheter. Vi äro ju rika.»
»Jag vet nog, att ni räknas för storfolk därhemma än så länge,» sade Ålin. »Men du begriper väl, att ingenting kan räcka, då man bara ger ut och aldrig något kommer in. Det var en annan sak, då ni hade gruvan.»
Hede satte sig igen. »Min mor borde ju ha låtit mig veta detta,» sade han. »Jag är dig tacksam, Ålin, men du har låtit skrämma dig av några skvallerhistorier.»
