Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

IX

literaturhistorisk och språklig inledning.


E representerar enl. Aurivillius s. 33 tre olika ljud: e, ä och ett mellanljud (utan tvifvel detsamma som nysv. äger), förekommande i obetonade slutstafvelser före /l, n, r. — Man finner e-Ijud i stället för nysv.

a ofta i slutljudet, särskildt i 1 och 3 pers. plur. hos verbet.

i uti we (vid, Col. s. 28 och fl.), te (till, s. 55 och fl.), medja (s. 30). Detta sistnämda ord, liksom ock bedja, smedja, vidja hafva hos Arvidi både e (s. 53) och i (s. 61).

ä i dregla, som hos Arvidi (s. 54) rimmar med segla och stegla, samt i erg, som af Aurivillius (s. 33) anföres såsom exempel på rent e-ljud (hvilket ännu tillkommer ordet i fryksdalsmålet).

I int’ (s. 14) saknas e.

F motsv.: p före t (enligt en i nysv. dial. synnerligen vanlig öfvergång), t. ex. stielft, släft, knäft m. m. (s. 46); var (enl. s. 22) vanligtvis stumt i efter (»läs ätter»).

G hade enl. Aurivillius (s. 78 ff.) fyra olika ljud:

1. hårdt g, detta äfven i förbindelsen ng (s. 79, 107), som sålunda ännu på denna tid representerade ng + g, såsom i flere nysv. dialekter, t. ex. dalmålet, färömålet.

2. spirantiskt g (fsv. gh) näst efter lång och obetonad kort vokal (s. 83 ff.). Enligt Aurivillii bestämda uppgift fortlefde sålunda detta ljud, liksom ð, ännu i de sista åren af 1600-talet. Det är derför föga troligt, att Söderwall (Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning, s. 82) har rätt, då han — under åberopande af ett yttrande i Swedbergs Schibboleth angående onödigheten af h i gh, dh — antar, att dessa båda ljud »åtminstone vid början af def 18:de årh.» ej längre brukades. Swedbergs ord vilja säkerligen icke förneka tillvaron af ljuden gh, dh, utan blott föreslå en enklare beteckning för dem, alldeles på samma sätt som Aurivillius sjelf omedelbart efter sin redogörelse för förekomsten af gh yttrar (s. 85), att h här »præter necessitatem esse videtur». Lika litet får väl Columbi yttrande sid. 45, att h i gh, dh är »inte af nöden» anses innehålla annat än ett förslag till en kortare beteckning.

3. ng-ljud i förbindelsen gn, som dock stundom kunde uttalas också som ghn (s. 84 ff.)i t. ex. agn, regna.

4. sonum »leniorem & molliorem, quasi j conjunctum haberet» (s. 79), i uddljudet före len vokal (s. 81 f.). Utan tvifvel ha vi här att göra med ljudförbindelsen palatalt d + j, ett