Sida:Eskimålif.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
KÄRLEK OCH GIFTERMÅL

gaf den blifvande husbonden henne en lampa och ett nytt vattenämbar eller dylikt, och därmed var den historien färdig. Nu hörde det emellertid till god ton i Grönland liksom på andra ställen i världen, att ifrågavarande dam på inga vilkor fick låta det se ut, som om hon ville ha sin friare, äfven om hon tyckte aldrig så mycket om honom. Liksom en anständig brud hos oss bör gråta hela vägen uppför kyrkgolfvet, så borde hon därför spjärna emot, jämra sig och klaga så mycket hon orkade; var hon riktigt väluppfostrad, så grät och åbäkade hon sig i flera dagar, ja, rymde till och med hem från mannens hus. Gick väluppfostringen för långt, kunde det hända, att mannen, om han icke redan hade tröttnat på henne, rispade henne litet under fotsulorna, så att hon icke kunde gå, och innan såren voro läkta, var hon vanligen en belåten husmor.

Då de först sågo folk bli vigda på vårt sätt, funno de det mycket stötande, att bruden, då hon blef tillfrågad, om hon ville ha brudgummen till man, svarade ja, efter deras uppfattning skulle hon mycket hellre ha svarat nej; ty de anse det för en stor skam för en jungfru att svara ja, när hon blir åtspord om dylikt. Då de fingo höra, att det brukades så hos oss, ansågo de, att våra kvinnor ej hade någon blygsamhet.

Ett sådant enkelt sätt att gifta sig på, som ofvan är skildradt, är ännu det enda på Grönlands ostkust, och där kan det vid ett sådant bortförande gå tämligen våldsamt till; men vederbörande dams släktingar stå dock fullkomligt lugna och se på; det hela är en privatsak, grönländarnes kärlek till god sämja med sina landsmän gör, att de ogärna blanda sig i andras angelägenheter.

Det förekommer naturligtvis också, att den unga fröken verkligen icke vill ha sin friare; i detta fall