Med barnslig fröjd du i hans famn dig gläder
Och hör ett hjerta klappa öfverallt.
I vindens suckning, och i flodens vågor,
I fågelns drill, i lundens sakta sus,
I ängens blomsterprakt, i solens lågor,
Du ser din egen verld vid eget ljus.
Så oskuldsfullt i lifvets maj du strålar
Likt dalens lugna källa, klar och mild,
Som i sin öppna spegel troget målar
Med flärdlös sanning hvarje närmad bild.
Snart skall du dock från sällhetsdrömmen vakna,
När misstrons moln din himmels hvalf betäckt,
Och sörjande de ljusa englar sakna,
Mot hvilka du din famn så vänligt sträckt.
När menskors kalla löje dig förskjuter,
Och intet hjerta lyssnar till din röst;
Förtärd af qval, lik Sensitivan, sluter
Du ock för dem ditt stumma, veka bröst.
Hon fick ju namn af Dig? Lik blomman höjes
Din skönhet ock af tårens arla-regn;
Som hennes krona, Du ock ödmjukt böjes,
Blygt trånande till Ljusets milda hägn.
När aftonrodnan bådar nattens timma,
Du njuter glad en högre verlds förbund;
Då glänsande ses trenne stjernor glimma:
Tro, Hopp och Kärlek, från Guds tempelrund.
Din suck är bön, ditt inre heligt bäfvar;
Du ilar på Odödlighetens stig. ...
Och, höjd af Dig, från jorden själar sväfvar,
Det Evigas mysterium, med Dig!
