dubbellt, eller plichte på förberörde sätt. Men bryter han lås, eller och den som kommer tredie gången igen, dömmes till tiuf, betahle tredubbelt, eller straffes med spöö eller rijs, att 3 slag af ett par spöö swara emot twå och en half dahler s:mts böther, och äfwen så för ett qwinfolck, 3 slag af ett par rijs.
Cap. 11. Om öfwermagi.
§ 1. Stiähl öfwermagi, eller den som är under fembton åhr, så offta det skier, gifwe tiufnaden åther, rijses och näpses af föräldrar, måhlsman, eller och den de det befalla. Men hwilken som denne låckar eller tubbar att stiähla eller att draga undan förälldrarne, straffas effter det 2 cap. och 2 §.
Cap. 12. Om bodrätt.
§ 1. Drager mannen lönligen undan hustrun, hustrun undan man, barnen undan förälldrar, och således giör boodrätt: stånde det dem emellan, om de hwarannan lagsökia willia, och till dommarens skiärskådan, uti hwad upsåth det kan wara skiedt, lempandes straffet dereffter.
Cap. 13. Huru man skall sitt wederkiännas och åtherwinna, androm tiufnad tillbinda, och effter tiufnad ransaka.
§ 1. Ingen må det han widkiännes, ehwad det är honom ifrånstuhlit eller bårtappat, sielfwilligt och olagligen åthertaga, uthan wederbörande dommares eller befallningzhafwares wettskap eller handräckning, så frampt personen icke lösker och nog misstänckt är, giör thet någon annorlunda, böthe trediedehlen af det han olagligen åthertog.
§ 2. Will någon ohemult sig tillägna något, och eij hafwer full skiähl och ofehlbare kiänneteckn eller wittnen, som förr är sagt, så och om så nödigt pröfwas, eij gitter med sielf sins ede betyga att det hans är, och emot hans willia honom frånkommit, wärie tå then som i handom hafwer med sielf sins ede, eller twänne wittnen om det som klandrades war hans egit: war thet hittat eller kiöpt, och som tillförne omtalt är, uplyst eller wittnen till, ware tå han frij: men then som af arghet ohemult kiändes wid, böthe hälfften af wärdet, och ware icke man dess bättre.
§ 3. Ingen må androm tiufnad tillwijta, uthan en är baar
