Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 5.djvu/360

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
348
LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL

§ 6. Nu hittar något, och ey, som omtalt är, uplyser; gifwi tå ägandenom sitt, och böte dubbelt emot thes wärde som hittat är, eller ock thet som af hittegotset försnillat och förtigat warder.


Cap. IX. Om olåflig handel.

§ 1. Kiöper någor weterligen tiufnadt; wari tiufwer, och han tage sitt åter utan lösn, som rätteliga kändt hafwer, och lagligen til sig winner. Nu kiöper någor sådant gods, som skiäligen pröfwas kan wara misstänkt; böte tyo daler, och återgifwe thet han så kiöpte, enär ägaren thet lagligen återwinner. Om thy som weterligen kiöps af stulno skipsgotse förmäles i 3 cap. 6

§ 2. Griper man til ledsn, säger thet, som stulit är och klandras, sig kiöpt hafwa, eller qwarsatt, lego, eller låne tagit, bytt sig till, i pant, eller gåfwo bekommit, och säger sig sin fångaman, eller witne weta; afsättes tå samma gots til twå ärliga bolfasta män, och han framhafwe sin fångaman eller witne inom then tid som Rättegångsbalken angående stemningar förmäler: kommer han inom förelagdan tid; wari tå han saklös som ifrån sig ledde, och then sware som leddes til: kan han ey wisa laga fång,[1] eller brister åt witnom; gifwi från sig thet som klandrades, och befrie sig med ens sins ede, om domaren finner ther til skiäl och omständigheter: gitter han ey eden gånga; böte, eller plichte som tiufwer: hafwe han witne, fast han fångaman ey framskaffa kan; ware fri.

§ 3. Äro mäklare och witne til kiöp; tage then sitt åter utan lösn, som lagligen til sig winner; men then som kiöpte, söke mäklaren, om han therom några kundskap hafwer, om sitt skadestånd, och mäklaren then som sålde. Äro ey witne til, och mäklaren nekar; befrie tå han sig som söker ifrån sig leda, som förr är sagdt.

§ 4. Samma lag wari med qwarsättning, låne, lego, byte, gåfwo, eller pante. År thet stulit som til banken pantsatt blifwer; gånge thermed efter Bankoordningen.[2]


  1. Ursprungligen: förfall.
  2. Bankoord. art. 57.