Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
280
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS

bewaka. – – – Jorden skall altijdh – – – ransakas, om den är tillförende medh skuld förbunden och intechnadh; om sådant skall skie af dommaren, tyckes wara mycket swårt att påbörda honom den lasten, liksom och onödigt, emedan hwar och en åligger sielf sin rätt bewaka, till hwilken ända jorden allmennerliga opbiudas, och den, som då icke tahlar på sin rätt, har att skylla sigh siälf, om honom något widrigt händer, så att dommaren altijd i slijka händelser må wara uhrsächtat.

§ 2. Här statueras, att aflingejordh i städerne skall skyldemenner opbiudas, och synes fuller aflingejordh, medh skiähl opbiudas kunna – – – dock egenteligen eij – – – fränder skohle framför – – – hafwa förmohn till – – – när man seer effter – – – jus retractus sigh grundar – – –

Sammaledes hwadh de – – – jordh i staden skall nästom frändom hembiudas, så emedan sådant hembudh – – – medh sigh, icke ringa beswär, är eij heller nödigare i staden än på landet, hålles före, att sådant eij må observeras, uthan att sälliarens inrijkes stadde fränder böra innom 14 dagar, sedan des tompt eller gårdh blifwit lagbuden, lösa den till sigh, om de willia.

Här exprimeras, att intet klander bör attenderas widh bördlösen, medh mindre penningar lagligen deponeras; sammaledes woro intet onyttigt, att dett torde och här uthsättas kunna, när någon ex alio capite kommer att protestera emoth opbudh, om dommaren skall derföre låta opbuden stadna och påläggia ettdehra, den som protesterat, lagligen uthföra medh den andra öfwer sin förmehnte rätt, eller den, som opbuden sökier – – – den andra, som – – – det förra wara bil – – –

[§ 7]. – – – har warit fatalier, att – – – som uthrijkes är stadd, – – – synes och billigt – – – blifwa dem än oförryckt förbehållne, särdeles, som offta kan skie, der sådant skulle stå till förmyndaren, den omyndige för dens wårdslöösheet skulle komma mycket att lijda uthi sin rätt, och alldrigh få derföre någon satisfaction, besynnerligen om förmyndaren intet hade någon förmögenheet, för utan dett skulle blifwa långsamme rättegånger att wijsa hwadh den omyndige härigenom medelst förmyndarens wållande kommit att brista, hwarigenom icke ringa answar och swårheet bördas skulle förmyndarens embete.