oskyldige parten till lindring i sin omkåstnad och tijdspillan, om rätterne tillstädjas måtte att contumaciter afgiöra saken, då den, som sin wederpart låtit instämma, bortreser uthan att ställa fullmächtige för sig, äfwen som den 12 § dicterar, och att wid sådan händelse den förlorande parten må efterlåtas inom en månad effter förberörde §:m saken åtherwinna; hwarwid och nödigt woro att exprimera, om icke bemälte månad egenteligen skall förstås effter weckotahlet.
7. Ad § 16. Emedan i de smärre städerne cämbnärsrätterne gemenligen hållas hwar tijs- och torsdag, på det ordinarie rådstugudagarne derigenom eij hindras må; ty torde berörde dagar häri stället för måndagarne till dommarnes publication i bemälte cämbnersrätten beqwämligen kunna uthsättias.
8. Ad § 17. På det en illwilliande part eij måtte få tillfälle. att med notification till sin wederdeloman om begärt och erhållit wad till Kongl. håfrätten upskiuta in till yttersta tijden, och dermed ställa contraparten i willreda och allehanda olägenhet, synes oförgripeligen nödigt, att wissa fatalia och tijd äfwenwäl samma notification må præscriberas särdeles för de enfaldigas skull; i lijka måtto påminnes vrid samma §:m, om det icke bättre pröfwades, att så wäl depositionen af det, som dömdt är, effter den 25 §, som och cautionsställandet för widare kåstnad skedde hos judicem a qvo, emedan tijden elliest offta uthdrages, endels derigenom att den enfaldige och långwägade parten eij rätt förstår denne §:m och derföre eij förser sig med borgen, innan de fåfängt begifwa sig till Kongl. håfrätten, endels och att judex ad qvem eij kan ha kundskap om cautionisternes wederhäfftighet, till hwilketz verificerande parterne derföre offta måste till sina och löfftesmännernes hemwister hänwijsas, sin contrapart till upphåld och sakernes längre uthdrag.
9. Ad § 20 förfråges, om icke de 3 dahlers böter, som den oberedde bör erläggia, förstås så wäl wid andra dombstoler, som Kongl. håfrätterne, hwilka dock i begynnelsen af denne punct specialiter nämbnes.
10. Ad § 22. Woro nyttigt, att om dommarens och executorens angripelser något omständeligare, särdeles för de enfaldigas och wahnartigas skull, uthfördes, och att när någon part emot dommarens i dy måhl fälte resolution sig i Kongl. håfrätten beswärar, som altid gärna sker, advocatfiscalen i håfrätten då måtte påläggas att der till
