Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/631

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
617
RÄTTEGÅNGSBALKENS HISTORIA

äfwenså hemställes i lijka underdånighet, om icke för tydeligheten skull kunde uthsatt blifwa, att kärandeparten, enär han första tingzdagen uthan laga förfall försommar, och swaranden derom påminner, eller och aldeles utheblifwer, må lijka som swaranden – uthom det han hufwudsaken då förlorar, och swaranden niuter för sin omkostnad en skiählig wedergällning – för sitt utheblifwande i så måtto böta, dy i begynnelsen uti denne punct förmäles med klare ord, att de stridande parter böra på häradztingen tijdeligen effter förrättad gudztiänst och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, eller der någon kommer då att upropas, och på tingzplatsen sökias och effterfrågas, och är uthan laga förfall borta, böta en dahler s:mt. Och såsom offta händer, att en dehl uti häradzrätten blifwa contumaciter i saken dömde, doch den frånwarande lembnat öppet, att till nästa ting sin wederpart stämma låta, om han förmenar sig kunna sine laga förfall wijsa, eller skiähl hafwa att åtherwinna hufwudsaken, då den, som förlorat, sig wäl och kunde inställa, men hade eij att wijsa något lagligt förfall sitt utheblifwande wid det förra tinget; så hemställes i underdånighet, om icke oförgripeligen uti hufwudsaken – allenast det eij är bewijsligit, att den, som wid förre tinget förlorat, af arghet sig då undanhållit – icke dess mindre må undersökt och effter dess beskaffenhet dömdt blifwa, dy offta synes hända, att en part af gemena allmogen af enfaldighet sig absentera, hwarigenom dess wederpart, som kan wara arg och spitzfundig, får tillfälle att uppå sin ohemule klagan uthwärka en contumaciedom. Sammaledes hemställes i lijka underdånighet, om icke kunde blifwa uthnämbdt härwid, hwad straff en sådan må undergå, som emot sitt bättre wetande uthwärker någon skrifftelig stämning af dommaren i städerne eller på landet, antingen uppå den, som eij finnes till, eller och den, som längst tillförende wore med döden afgången, hwarigenom rätten sedan 2:ne nembdemän på landet eller och 2:ne andre inom häradet eller i sochnen boende bofaste män hade äfwen falskeligen intygat, stämningen wara den anklagade parten i rättan tijd tillstäld, blefwe förledd att gifwa en contumaciedom i saken. Hwarföre och oförgripeligen för tydeligheten skull synes wara nödigt, att slijke nämbdemäns eller wittnens straff blefwe inryckt, som det 16 cap. Konungabalken St. L. synes omröra. Och eftersom äfwen offta händer, att, sedan den klagande parten antingen skrifft- eller munteligen låtit