Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/662

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
648
URKUNDER TILL

alla appellationer borde förstås emot hela dommen, så att den wädjande parten må stå fritt inför högre rätt, hwilket moment honom behagar att påtahla, ty elliest kunde underdommaren fritt lemnas, om han i något moment en part fovoricera will, det samma genom utheslutandet in apostolis testimonialibus att confirmera, så att parten inför högre rätt derpå icke tala får, ehuru gode skiähl han och dertill hafwa kunde.

4:o. Det befinnes ty wärre offta, att många parter och advocater äre så oförskiämde, att de intet blyas in för en sittiande rätt, uppenbara osanning att förebringa, till att dermed bemantla sin elaka sak, förmörka dess rätta sammanhang för dommaren och giöra både parten och dommaren mycket beswär och arbete, innan de kunna komma under rätta grunden, och anskaffa klare skiähl och bewijs till en sådan updichtat osanningz fördempande, dy synes till justitiens befrämjande nödigt wara, om jämbwäl i processen kunde införas, att den, som emot sitt bättre wettande inför en dommare antingen mundt- eller skriffteligen förebringar en uppenbar och bewislig osanning, skulle med någon wiss dertill statuerad plicht beläggas och ansats, hälst Hr. vice præsidenten icke weth, att någon, som sig deruti förgripit, derföre är lagligen kommit att umgiälla.

5:o. Det händer och offta, att en fredälskande och fattig part till att undslippa widlöfftighet och process stannar wid underrätternas dommar, fastän han icke fullkombligen det erhållit hade, som han kunde wara befogad till, men deremot en trätosam och mächtig wederpart för en ringa ting skull, som icke honom i alt så hade gådt tillhanda, förföllier den andra med appellation, hwarigenom händer, att den fredälskande blifwer twungen att föllia honom, och elfte! han icke appellerat, måste förlora det, som han med rätta hade bord! winna; altså hemställer Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste behag Hr vice præsidenten underdånigst, om icke, när den ena parten appellerar, hans wederpart äfwenwäl må wara tillåteligit, om han finner sig något fog hafwa, mot dommen att tahla jure inhaesionis, och sine gravamina jembwäl deremot att inlägga, emedan han ändå för den andras appellations skull måste föllia till högre rätt, och icke få åthniuta den åstundade roligheten igenom sin ärnade desertion.

Hwarmed de öfrige Kongl. rättens ledamöter sig förenade undantagandes det 4:de mom., emedan uti den 10 § uti Kongl. Maij:ttz