Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
halft vissnad och förtorkad
i ökenluftens kvalm.
Och mången suck ur djupet
då steg mot synen opp:
till dessa fjärran nejder
ej nådde hennes lopp;
och ej hon lunden kände,
hon såg dess bild allen,
och bilden själf var svunnen,
när Samumvinden hven.
Men svala ångor höjde
sig snart ur hennes sköt,
och hennes milda längtan
till moln dem sammanslöt.
Och se’n kom aftonfläkten
och förde molnet hän,
och molnet göt sin svalka
på öknens vissna trän …
⁎ ⁎
⁎
⁎
Min vän! Du sörjer öfver,
att du ej hjälpa kan
en okänd sorgens boning,
dit blott din aning hann;
