Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
VESUVIUS.
OFVAN den blå golfen, under den blå himlen, breder din eldblomma ut sin prakt. Höljena äro dimmor, kronbladen flammor. Lavan slungas som frömjölet ur kalken, och rötterna tränga ned till jordens hjärta. När du öppnar din knopp, dansa cyklonerna i yrande fröjd ute på hafvets vidder; och andarna i jordens innandömen stöna mullrande fram sin tro, att din blomning är befrielsens vårtecken. Men den kringflackande nyfikenheten letar fåfängt din runa i sin Bædecker. Så vill jag här då rista henne …
Djupt nere i jordens jättehvalf ligga demonernas fängselhålor. I tidernas gryning föllo de af — men ej till förtappelse. Genom aeoners
