På thet han seder måtte lära.
Præceptores Män Höglärde,
I språk och Konster öfwade,
Hade jagh altijdh dageligh,
Som honom lärde fliteligh.
Ja, alt hwad han helst wille nåå,
Monde han strax på Timen fåå,
Så länge han min wilie folgde,
Och hwadh iagh bödh flijtligen giorde.
Men nu får han een annan sedh,
Och thetta wilkor ledes widh,
Begärar från min hand frij blifwa,
At nu hälst som han lyster lefwa.
Här til honom Philautus styrker,
At öfwergifwa thessa wilkor.
Derföre til migh kommer han,
Ställer sitt taal sålunda an:
Min Fader, hwadh min ålder kräfwer,
Werken j bättre än iagh säger.
Vnder ehr hand iagh hafwer warit
Nu länge, och nogh ondt förfarit.
Nu haar iagh mine Barne skoo
Slijtit, och tänker migh i boo
Sättia, som jagh bäst tycker wara,
Mina kraffter jagh kan förfara.
Vng är jagh wäl, män doch föraståndigh,
På Werldzens sätt och maneer kundigh.
Hwadh är thet, jagh allena doch
Twinges än vnder Fadrens ook?
Sij, the andre gelijkar mine,
Gå frij ifrå Fädrerna sijna,
Och til fremmande Land och Städer,
