Sida:Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans-1645.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Långt är hem til mitt Fädernesland,
Och ingen tröst jagh der finna kan.
Brutit haar jagh min Faar emoot,
Som war doch migh aff Hiertat godh.
Slächt och Wänner willia migh ey see,
Alla göra aff migh Spott och Spee.
Derföre ehoo hälst wara kan,
I tijdh och timme betänkia han,
At han denne här Werlden bruker så,
Det han på henne ey sitt datum slår.
Ty Vngdom kan och snart förflyta,
Det myckna kan och blifwa lijtet.
Ey stoor Härkompst, ey ädel blodh
Här hielpa kan, eller frijskt modh.
Lyckan alt sådant wänder brått,
Som thet medh migh är händt och gått.
Sidst, hwad skal nu mitt råd här wara?
Skal jag som Watn om Steenar fara?
Hwem weet, om jagh nu kommer heem,
Jagh fåår min Faders gunst igen?
Jagh begärar ey annat än thet,
At niuta een ringa Dränge rätt.
Ty hans Son kan jagh ey meer kallas,
Som haar migh så skamligt förhållit.
Intet doger nu oförsökt,
Sålunda haar migh lyckan späckt.
Therföre jagh til Hafwet gåår,
Kan hända jagh ther Skeep kan fåå.



Actus V. Scena V.

Nicolaus.

Jagh
L ij