upp på jorden och leta efter hönan, det ville hon. Men då blev trollet så ond, att han vred huvudet av henne och kastade både huvud och kropp ner i källarn.
Kär den äldsta dottern inte kom tillbaka skulle den näst äldsta ut att leta efter hönan. Det gick henne på samma sätt som systern. Hon föll genom sprickan och nekade att bli trollets käresta, och så vred han huvudet av henne och kastade henne i källarn.
När modern väntat en evighet på att döttrarna skulle komma tillbaka, sa hon åt den yngsta:
»Nej, nu får du visst gå ut och leta du med. Sorgligt var det att hönan kom bort, men ändå värre vore det om flickorna också äro borta. Gå och leta efter dem och ropa lite emellan på hönan också.»
Ja, den yngsta gick, hon med, och det gick henne som det gått de båda andra, hon föll ner genom sprickan och hamnade i valvet hos trollet. Men hon var klokare än de båda systrarna, ty när trollet frågade om hon ville bli hans käresta, så sa hon: ja, gärna det, för hon begrep att det gått illa för de båda andra. När trollet det hörde gav han henne de finaste kläder man kunde tänka sig, och allt vad hon ville ha det fick hon, så glad blev han att någon ville bli hans käresta.
En dag visade hon sig sorgsen och bedrövad, och när trollet frågade hur det var fatt, sa hon att hon tyckte det var synd om modern, som hade det så svårt uppe på jorden. Hon både svalt och frös, sa hon. Då föreslog trollet att hon skulle stoppa ner lite mat i en säck, så skulle han lämna modern det från dottern. Det tackade
