Sida:Folksagor.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

192

DET BLÅ BANDET

och när stassen var färdig gick han till kungen och sa att han ville leta efter prinsessan. Kungen avrådde honom och sa att det var många som fått sätta livet till för den saken, ty den som inte kunde finna henne inom tjugufyra timmar, han måste dö. Prinsen tog det med ro och sa att det blev hans sak om han miste livet, leta skulle han i alla fall.

På slottet fanns det spelemän och flickor att dansa med, och pojken han dansade i tolv timmar. Då kom kungen och sa att han tyckte synd om honom, som letade så dåligt. Han skulle säkert mista livet.

»Å pytt», sa pojken, »det är ingen fara med liket så länge det andas. Vi ha tiden för oss», sa han, och dansade till dess det bara var en timme kvar av de tjugufyra. Men då ville han börja leta.

»Det tjänar ingenting till», sa kungen.

»Tänd lyktan och giv mig din stora nyckelknippa», sa pojken åt kungen, »och följ mig sedan.»

Ja, pojken gick samma väg som kungen gått natten förut och befallde honom låsa upp den ena dörren efter den andra. Till slut kommo de ut på bryggan.

»Nu tjänar det ingenting till att du letar längre», sa kungen. »Tiden är ute och det här bär ju rakt ut till havs.»

»Vi ha fem minuter kvar», sa pojken och ryckte och slet i pålarna och käpparna så att huset flöt upp.

»Nu är tiden ute», skrek kungen, »låt bödeln komma och hugga huvudet av honom.»