FOLKUNGATRÄDET
Sedan gick han ned till släden, som redan väntade framför trappan. Den var blå, och öfverst på tjället satt en guldbelagd sol med storleende människoansikte. De tre hästarna voro öfversållade med bjällror, och han bäddades in mellan täcken och fällar. Algotssönerna redo på sidorna, och trumpeterna smattrade från svalgången. Men Fulco kallade på pilgrimerna och ställde sig hindrande med dem alldeles framför hästhofvarna. — Det första vägstycket åker vår herre och konung i vördnadsfullt gående — sade han, och började långsamt att gå framåt med pilgrimerna.
Glimma stod hela dagen i dörren och stirrade på de tomma medspåren. Tidigt nästa morgon var hon åter på tröskeln. Det glödde i snön på taket och istapparna, som droppade för tövädret.
Hon märkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en af stolparna.
— Det röda skenet gör dig blek, Glimma — sade han.
— Jag bleknar, därför att jag har blifvit ensam.
— Du har skäl. Jag kan mitt kalendarium. Det var i går en af de svarta egyptiska dagarna,
