FOLKUNGATRÄDET
ett afsked för stunden eller om deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid. — Han kastar sin krona för att lefva — tänkte hon. — Han gör så, därför att lifvet är honom kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar jag.
Han steg upp på hästen med gossen. Algotssönerna följde honom med det hoprullade röda valdemarsbaneret. Så länge han var inom synhåll, stod hon kvar och kastade kyssar efter honom.
Skogen var nu höljd i gul rök, och brandlukten gjorde det svårt att andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att gå söderut mot fienden, började en stark västan att blåsa utefter marken och klöf ett skår i röken.
Karl Algotsson, som red efterst, vände sig.
— Allt är oss emot — ropade han. — Till och med vinden bedrar oss. Vid jungfru Ingrid, min broders hjärtebrud, har någon af er en kär vän som han, så fly, fly! Än lefver Valdemar!
Inom en liten stund hade alla skyndat till hästarna, och Sofia stod ensam kvar med sina
