det voro ju alla Daner och Jutar; derföre har redan Werlauff i sin utläggning af inscriptionen öfversatt det med »den norska» (se Nordisk Tidsskrift for Oldkyndighed, 2:det B., s. 247). En utländsk, säker autoritet för begagnandet af ordet Norðmenn endast om Norges invånare, redan mot slutet af 800:talet, är Engelska konungen Alfred († 900). Han säger i sina egna tillägg till sin öfversättning af Orosius: Sveón habbað be suðan him þonc sæs-earm Ósti ...... and be norðan him ofer þá véstene is Cvénland, and be vestan-norðan him sindon Scrídefinnas, and be vestan Norðmenn, ɔ: Svearne hafva mot söder Ostiska hafs-armen ...... nordanföre dem, på andra sidan öknen, är Kvænland, emot nordvest hafva de Skridefinnarne, och emot vester Norrmännen. Likaså anförer Alfred Norrmannen Ottars ord: he säde þät Norðmannaland være sviðe lang and sviðe smäl ...... and licgað vilde móras við eástan ...... þonne is tó-emnes þám lande súðeveardum on óðre healfe þäs móres Sveóland, ɔ: han sade, att Norrmännernas land vore mycket långt och mycket smalt ...... och ligga vilda fjellar emot öster ...... men längs med sydliga sidan af det landet sträcker sig på andra sidan fjellen Svealand. Noggrannare distinction mellan båda halföns länder kan icke tänkas. Men, är sålunda en distinction redan uppkommen i run-åldern, inom hvilken alla de oblandade nordiska stammarnes munarter måste hafva varit så lika inbördes, att de snart sagdt varit identiska, så lärer samma distinction hafva varit mycket skarpare under det tidhvarf, då nordiska stammarnas bokliteratur grundlades, ɔ: omkring början af 1100:talet, när både Danska och Svenska språket, i synnerhet det förra, skiljde sig till en icke ringa grad från det Norska. Och endast om denna bokperiod kan frågan vara, enär talet är om en verklig literatur, såsom på det i vårt företal af F—ll klandrade stället. Vi behöfva heller icke att leta länge, förrän vi finna de aldra mest i ögonen fallande bevis på ett sådant inskränkt
