- fno. þó och hár. Fsv. har af det förstnämnda ordet former, som synas svara både till fno. þó och fgutn. þau: fsv. þo och þö (Rydq. V p. 175). Fsv. högher utgår från en grundform med bevarad diftong.[1]
- Om diftongen oy uti soyþr se pag. 10.
- Treljudet iau motsvarar, såsom redan är nämndt, de fno.
ljudförbindelserna jó och jú, då dessa uppkommit af diftongen iu. Af helt annat
ursprung är jó i fno. hjól (för hvilket Fick pag. 94 antager en grundform
hvehvla) och fno. fjórir, men äfven dessa ord hafva i GL. iau: hiaul 27, fiaurum
17: 4, fiauratigi 8: 1, 13 pr. Vidare hafva vi jau äfven i ordet iaul (i iaulum
8 pr.), fno. jól, ett ord, hvars etymologi är omtvistad. De former af
räkneordet fyra, som i fno. hafva jǫ eller ju i stammen, hafva i GL. iu, som ibland
sammantränges till y, se § 7, mom. 6. Fiurtan 8 pr., 9 är sammandraget af
fiugurtan (fno. fjǫg(u)rtán, fjug(u)rtán), hvilken fullständigare form förekommer
på ett ställe i den yngre handskriften; se Schlyter GL. pag. 19, not. 26.
Ljudförbindelsen iu förekommer vidare i ordet tiugu 54. Att iu i detta ord och
- ↑ GL. har ett af diftongen au uppkommet o uti orden klostr 7: 1 och Leonkopungr S: 5. Det förra, det lat. claustrum, fno. klǫustr, har förmodligen genom fsv., der ordet heter kloster, klöster (Schlyters Lexikon pag. 347), inkommit i gutn. — Teckningen Leonkopungr utgör tydligen ett försök att återgifva det fornöstgötska uttalet af staden Linköpings namn (Liongköpungr, se Schlyters glossar till Östgötalagen). I GL:s språk skulle stadens namn helt visst ljudit Lingakaupungr, knappast Lingrakaupungr, såsom Leffler V-omljudet pag. 77 förmodar (jfr. § 24 här nedan).
(Liljegrens Runurkunder pag. 284). Man kan af dessa exempel finna, att grundformen *hauha behandlats sålunda, att h i böjningsformer, i hvilka det kom att stå i slutljudet eller åtföljas af konsonant, bortföll, men bibehölls, förvandladt till g (gh), framför med vokal börjande ändelser. I hoygri och hoygstr har g förmodligen i senare tid inträngt från sådana former, som i positiven hade g. I den yngre handskriften finner man konsonanten hafva inträngt i neutr. sing. haucht 23: 3, 31, och nygutniskan har fått g öfverallt: haugar, haug, haugt Säve M. p. 227. (Jfr. Rydq. II 377).
Anm. Den nyss citerade Runkalendern har Liljegren (Runurk. pagg. 269—284) aftryckt efter Worms Fasti Danici (pagg. 125—157 i 1643 års upplaga), der den uppgifves hafva kommit från Jutland. Att den likväl är gotländsk, bevisas af språkformen: att, fno. ęitt (se § 16), ier, fno. er (præsens af vera), iaul, fno. jól, hiar, fno. hér (se § 15), þiaur, fno. þjórr o. 9. V. Oaktadt det språkmaterial, kalendern lemnar, icke är rikligt, är den likväl af stor vigt för kännedomen af gutniskans historia, emedan den är daterad: 1328. Säve synes icke hafva observerat denna kalenders gotländska ursprung, då han icke aftryckt densamma bland sina Gutniska Urkunder. Deremot citerar Rydqvist (II 377) densamma såsom gotländsk. I det följande citera vi kalendern efter Liljegrens Runurkunder.
