Sida:Fortuna.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

235

tyckte till och med, att ölet smakade honom särdeles bra i dag.

Men nedanför alla dessa — hos arbetsfolket och dem, som lefde för dagen af sina händers arbete för andra — der var det för det mesta en dof stillhet.

Endast några få utöste sig i förbannelser och de värsta skälsord mot dessa rika, som lefde i sus och dus och läto arbetaren träla för att sedan en vacker dag låta honom stå på bar backe utan arbete eller förtjänst.

Men de flesta tego och förmanade sina hustrur och barn att hålla sig lugna.

Kände de af erfarenhet, huru kapitalet, när det florerar, pressar arbetaren till det yttersta, så visste de också, att de aldrig i högre grad voro slafvar af detta samma kapital än just under de onda dagarna, då straffet kom för de storas svindel och öfverspekulation.

Ty de visste mycket väl, hvem det var som närmast skulle bära detta straff. Nu stodo de framför detta lif af arbetslöshet, ojämt arbete, halfva arbetsdagar och hungern under långa lediga stunder — små lån här och der, det sista användandet af krediten hos handelsmannen, sedan pantlånaren och ytterst ute på brädden af förtviflan — fattigvårdssysslomannens väntrum.