Sida:Från Eldslandet.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
166
ÅTTONDE KAPITLET.

såg jag öfverallt spår af indianerna och deras verksamhet men också slagfält, där några af rofdjuren kringspridda benknotor voro det enda, som återstod af indianer, hvilka dukat under i striden för hvad de ansett för sina rättigheter.

Under tvenne ridturer, tillsammans omfattande åtta dagars rask marsch, besökte jag så mycket som möjligt, ehuru naturligtvis blott en ringa del, af det område, som denna possession omfattar. Den första utfärden gällde subestancian vid San Sebastian, där jag ock året förut varit. Äfven här finner man en mängd byggnader, som dock göra ett ännu mer ofärdigt intryck än Pantano. Afståndet mellan dessa båda platser är något öfver 40 km., och vägen går hela tiden öfver Eldslandets vidsträcktaste slättland, hvilket i praktiskt hänseende torde få anses för den värdefullaste delen af ön. Går man däremot upp i höglandet, så är nog beskaffenheten mycket växlande, men det är egentligen endast floddalarna, som äro inbjudande för fårskötsel, främst naturligtvis kring de stora vattendragen Carmen Silva och Rio Grande. Det är egendomligt att rida här uppe i dessa nejder, där man tror och känner sig så fjärran från all mänsklig verksamhet och där för blott 2—3 år sedan ingen hvit färdats fram, och att så i fjärran höra hundskall eller hästgnäggande eller att plötsligt se rök stiga upp bakom en kulle. Ovillkorligt stannar man, undrande, om det kan vara indianer; så rider man några steg, och inom några ögonblick står man vid en »puesto», en af dessa bleckhyddor, som till ett antal af 5 eller 6 finnas kringströdda å bolagets mark och som ökas i antal, i samma mån som fåren tillväxa och för sin näring behöfva taga i besittning äfven de aflägsnare delarna af densamma. Inredningen är den enklaste, med ett eller två rum, ett par träbritsar till sängar, några bänkar, ett bord och en järnspis. De bebos ej heller regelbundet, utan endast då någon större fårhjord betar i närheten eller när af andra skäl vaksamhet behöfves mot indianerna. Åtskilliga gånger har jag tillbragt natten i dylika kojor, som nu göra färderna i Eldslandets inre betydligt bekvämare än förr. Längst var jag i den hydda, som innehades af min följeslagare under alla dessa turer, dansken Jakob Nielsen, belägen på vägen till Porvenir, högt uppe på en kulle med fri utsikt öfver alla kringliggande marker.

En egendomskomplex som denna bebos naturligtvis af en hel mängd människor, ehuru aldrig så många, som om samma område vore fördeladt på många händer. Vid