bergsväggar, och från denna kommer en betydande flod med häftig ström. Att färdas öfver denna till häst var tydligtvis omöjligt, åtminstone denna årstid, och skulle man vidare, så fanns alltså intet annat val än att, trots den skenbara omöjligheten, försöka sin lycka på sjöns norra sida.
Till följeslagare utsåg jag Angel och Rafael, och med de tre bästa hästarna och proviant i våra sadelväskor för fyra dagar drogo vi åstad, under det alla de andra dröjde kvar i hufvudlägret.
Och nu började en ridt, så svår, att för visso äfven många bland de sydamerikaner, som tillbragt hela sitt lif på hästryggen, skulle tvekat inför densamma. Nere vid vattenbrynet fanns ej den minsta strandremsa, utan vi måste bana vår väg genom skogen i den branta sluttningen. Genom snår af hopflätade, ofta taggiga buskar, öfver kullfallna trädstammar och i så trånga passager, att man riskerade att fastna mellan stammarna eller mellan väldiga klippblock, gick färden framåt. Det värsta var, när vi kommo till klyftor, där skogen blef alldeles ogenomtränglig eller hvilka stupade lodrätt ned i djupa afgrunden — ett enda steg för mycket, och häst och ryttare skulle krossats där nere. Då måste vi göra långa omvägar flera hundra meter uppfor branten. En af hästarna visade i synnerhet sitt missnöje med denna framfart: med förenade krafter måste vi taga i och nästan släpa honom uppför branten, när hvarken piska eller sporrar hjälpte. Men hur det var, så lyckades vi komma fram, och vid sjöns öfre ände kunde vi åter sänka oss ned i dalen.
Här uppslogs vår första lägerplats — tält hade vi dock naturligtvis ej medfört — vid mynningen af den stora flod, i hvars dal vi befunno oss, och till fots rekognoscerade jag vägen ett stycke framåt. Tidigt nästa morgon gick det vidare, och terrängen var nu mera omväxlande. Än var det hård, fast grusmark, där vi kunde galoppera fram, än vidsträckta, bottenlösa sumpmarker, där hästen måste ledas steg för steg, utan att det ändå kunde undvikas att han stundom fastnade, så att det gaf oss långt arbete att få honom upp igen. Mestadels var det skog, än täta snår af låga buskar, än parklika lundar af jättestora träd, där de svåraste hindren voro låga grenar, som tvungo ryttaren att mestadels ligga i sadeln för att ej bli bortsopad, samt uppstaplade barrikader af kullfallna stammar. Yxan måste ständigt vara framme till hjälp, och flera gånger måste vi anlägga formliga broar öfver små sumpiga bäckar.
