FJORTONDE KAPITLET.
I Atacamaöknens gruftrakter.
Åkerbrukskolonierna i det sydliga Centralchile. Kolonisationens framtid. Chiles mineralskatter. Atacamaöknen. Grufvorna vid Tamaya, Chañarcillo, Condoraco och Amolanas. Besök i Coplapó. Salpeterdistrikten. Tillbaka till Eldslandet och därifrån till Sverige.
De egentliga kolonisationsdistrikten i Chile äro belägna
i södra delen af det centrala området, i provinsen Llanquihue
och på ön Chiloe. Jag fick ej något tillfälle att besöka dessa
trakter och känner dem endast efter beskrifningar och efter
hvad jag såg af de närmast liggande trakterna. De äga ett
utprägladt öklimat med nästan tropiskt milda vintrar och
somrar utan hetta samt bilda det regnrikaste området i Chile; i
några trakter faller årligen öfver tre meter regn. Till största
delen äro de täckta af ogenomträngliga urskogar, i hvilka man
finner många representanter för tropikernas växtvärld. Jordmånen
liknar den, som man finner i Sveriges kusttrakter, med låga
kullar af stenig moränlera, skilda af djupa dalar och bördiga
lerslätter. Liksom hela Chile är det bergiga trakter, men
berggrunden består i allmänhet af lösa, vittrande sandstenar.
Att bryta åker i en dylik bygd kostar arbete, och det fuktiga klimatet gör, att åkerbruket måste bedrifvas på betydligt olika vis mot i Europa. Och så var det ej underligt, att de första kolonisterna kommo med långa klagovisor. För några årtionden tillbaka var det en liflig invandring till Chile från norra Europa, särskildt från Tyskland, och resultatet visar sig bland annat i den blomstrande och rika staden Valdivia. För lång tid var denna kolonisation afstannad, och först under den sista tiden har regeringen tagit sig för att med ifver uppmuntra den europeiska
