Hon gick utåt mot den nya fabriken. Michal Mordtmann hade så ofta bedt henne titta ditut, så att han skulle få visa henne alla sina herrligheter.
Hon gick utan betänkande; det var ju ingenting ondt i det, alla menniskor hade ju varit der, och dessutom — hvad brydde hon sig om det?
Likväl var hon ej fri från litet hjertklappning, då hon stod på höjden och skulle stiga ned i den bugt mellan backarne, der de nya byggnaderna voro uppförda.
Hon upptäckte honom redan på långt afstånd. Han stod ända nere vid käen på ett väldigt, hugget granitblock; i den ena handen höll han en rulle ritningar, med den andra pekade han, medan han kommenderade arbetarne, hvilka höllo på att med den nya lyftkranen hissa upp jernplåtar ur en pråm.
Den gråa sommardrägten satt stramt om hans smärta figur; på hufvudet bar han en omöjlig engelsk hatt, som klädde honom förträffligt, knäbyxor, och i stället för de långa stöflarne gick han i anledning af det varma, torra vädret, i segelduksskor med gula remmar.
Man kunde ej tänka sig »arbetet» i en elegantare form; och som han stod der på den solida piedestalen, så intelligent och öfverlägsen med sin rulle ritningar, såg han alldeles ut som en ingeniör nu för tiden bör se ut.
Då han andra gången såg bort på henne, sprang han ned från stenen; ty då han första gången upptäckte henne öfverst i backen, hade
