för en stund kasta bort den engelska stelheten; sjelfva affären var visst ändå förspild.
Han trädde litet närmare och började på sitt vackra, finpolerade språk och med ett lugn, som var i hög grad retsamt för de andra, isynnerhet för adjunkten Aalbom:
»Äfven mig har det ständigt förefallit som någonting oriktigt, ja i grund och botten upprörande, detta att just skolan och allt, hvad dertill hör, skall vara som en tillbommad arena, der endast den mest utsökta lärdom och sakkunskap får lof att tumla sig, medan man ej har unnat fäderna och mödrarna, hvilka ändå lemnat de dyraste insatserna i detta spel, man ej har unnat dem annat än en anspråkslös åskådareplats utanför, hvarifrån det är dem tillåtet att se på det filologiska dam, som uppvirflas under kampen.»
»Bravo, bravo!» ropade fru Wenche hänryckt och räckte honom begge sina händer; »hvem skulle ha väntat det af er, herr Mordtmann? Jag trodde, uppriktigt sagdt — nå ja, det kan göra det samma hvad jag trodde; vi två måste sluta oss tillsammans, ni ser, att fiender stå tätt omkring oss.»
Det hade verkligen kommit in en hel mängd herrar, så att det icke allenast var en grupp omkring fru Wenche, utan det blef småningom nästan fullt i rummet; och flera af de mindre köpmännen, personer, som ej voro vana vid att vara på stora bjudningar, smögo sig in och togo plats utmed väggarne. Det ifriga samtalet intresserade dem långt mera än kortspel, hvilket för många af dem var en riktig styggelse att se på.
